www.omkonst.com:
Tre nya konstmuseer i Rom
MAXXI, Macro och Marco Future – tre nya konstmuseer i Rom, oktober 2010
Text: Kristina Mezei

skriv ut denna text

MAXXI är byggd av ljus romersk betong.

Dagsljuset slinker in överallt från oväntade håll i utställningssalarna. Mario Merz Triplo iglo i förgrunden.

Till Rom åker man för den klassiska konstens skull. Mina höstveckor i Rom har under åren varit befriade från större upplevelser av samtidskonst. Men från och med i år lockar tre nya museer ägnade åt konsten av i dag. Mest spännande är MAXXI, byggt av den irakisk-brittiska arkitekten Zaha Hadid i nordvästra Rom. Även Macro och Macro Future fylls av samtidskonst, det förra ett ombyggt bryggeri i nordöstra Rom, det senare ett gammalt slakthus nära Tibern i stadens södra del. Odile Decq, den franska arkitekten har ansvarat för dessa.

MAXXI – där de två x-en anspelar på den romerska siffran för tio – har nyligen tilldelats Ribas årliga stora pris. Det är fjärde gången Zaha Hadid Architects nominerats för detta pris som delas ut av Royal Institute of Brittish architects, och det var på tiden. Men hennes visionära och tekniskt krävande byggnader har alltid väckt blandade känslor. De präglas av ett formspråk som för att nå en digital surrealistisk lätthet förbigår modernismens kantighet. Mitt i allt schwungfullt och dynamiskt finns en lekfull utforskarlust som omedelbart smittar av sig. Ett stråk av traditionsmedvetenhet ger samtidigt hållbarhet och tyngd åt hennes skapelser.

MAXXI ligger i Flaminio-distriktet som är ett gammalt militärområde. Som goda grannar finns här sedan tidigare: Pierre Luigi Nervis stadion och Renzo Pianos musikhallar. Från huvudingången känns regelbundenheten och striktheten i området ännu levande. Väl inne i lobbyn öppnas en magnifik rumsupplevelse. Den krämvita entréhallen slingrar iväg åt olika håll, svarta trappor vindlar uppåt som mjuka band, röda ljusstavar sätter prickar över väggarna här och där. Associationerna till Piranesis rum ligger nära till hands – om det inte vore för det överallt närvarande ljuset. Dagsljuset släpps in genom slitsar, fönster och stora glasade väggar. Flexibiliteten är stor: Ljuset kan skärmas av och uteslutas, väggar kan flyttas och hängas in vid behov. 

För en svensk museibesökare blir den frihet som upplevs här nästan förvirrande. Som i sagan står man i ett vägskäl vid den lutande receptionsdisken och vägvalet är varken tydligt eller självklart. Mot gallerierna och det ännu otillräckliga kaféet, mot trapporna som försvinner i höjden, mot hissarna som leder till våningar som museihandledningen ger otillräckliga besked om, eller mot ännu ett galleri som slingrar iväg åt okänt håll?
     Bäst är att hänge sig och låta upptäckarlusten få bitarna att falla på plats. Följa lutande golv som förvandlas till tak, hålla i mjuka metallräcken längs de gallerlika trapporna, passera stora glasdörrar, luta sig över balustrader för att se konstverken uppifrån, slå sig ner i rymdinspirerade soffor eller ställa sig nära glasytorna och uppleva omgivningen. Den L-formade byggnaden är nogsamt inpassad i kvarterens rutnät. Befintliga och bevarade byggnader kommer att tas i bruk för såväl administration som kafé, restaurang och konferensutrymmen. Den ljusa romerska betongen känns hemtam: i Rom har betong använts i tvåtusen år. Längst bort anas Tiberns krök som upprepas i den översta våningens häpnadsväckande kommandobrygga som sticker ut över innergården.

För Frank Lloyd Wright tog det femton år att förverkliga Guggenheimmuseet i New York. För Zaha Hadid handlade det om tolv år, under vilka sex italienska regeringar kommit och gått. Målet var att bygga ett hem inte endast åt tillfälliga utställningar utan främst för de samlingar som inte längre kunde huseras i Roms moderna museum. 

Den stora invigningsutställningen visar utmärkta smakprov i urval på detta. Självklart mycket italienskt ingår i Spazio/Space som också innehåller en avdelning för arkitektur. Rum eller Rymd definieras mycket brett av curatorerna, omfattar inre och yttre rum, städer, natur, politiska och sociala rum och kommunikationer. För att nämna några personliga favoriter: William Kentridge, Anish Kapoor, Anselm Kiefer eller Teddy Cruz vars utopiska projekt rör migrationen från Mexiko till USA. Ett helt rum ägnas åt en installation av Ilya och Emilia Kabakov.

Det andra nya museet Macro i stan är en mer traditionell upplevelse trots eller kanske just därför att det är en ombyggd industribyggnad. Här imponerar innergården, en glasgalleria som kommer att kompletteras med angränsande uteplatser på tak, restauranger och flera underjordiska utställningslokaler under hösten. Utställningssalarna ger en bra bild huvudsakligen av den romerska konsten, särskilt från sextiotalet och framåt. Det gamla bryggeriet har nu funktionsenligt byggts samman med omgivande kvarter.
     Mycket mer av den forna industribyggnaden, ett slakthus, syns i Macro Future i stadsdelen Testaccio. Här drabbar den välbevarade miljöns berättelse om den djurhantering som föregick de goda middagarna med stekar och biffar. Järnskelettarkitekturen med väl synliga strukturer fylls nu av en internationell fotofestival med temat ”Sia om framtiden”. Macro Future i denna spännande och lite ruffig omgivning har bekväma öppettider: från fyra på eftermiddagen till tolv på natten.

Konstlivets höstsäsong i Rom börjar på allvar mot slutet av oktober, läs därför hemsidorna inför nästa resa (se länkar nedan).

Rom 2010-10-19 © Kristina Mezei (text och foto)


 


 

 

 


MAXXI. Övesta våningen skjuter ut över innergården och speglar omgivningen.


Interiören har en sparsmakad färgsättning.


Dynamiska former och lutande gångar mellan gallerierna.


Trapporna vindlar sig i hallens rymd.


MAXXI. Lucie och Jorge Orta Antarctica project. 

 


MAXXI, Rom | Marco Future, Rom | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com