www.omkonst.com:
Nordisk konsttriennal i Eskilstuna
Nordic Art Triennal, Eskilstuna Konstmuseum, 8/5 – 15/8 2010
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
"Norway", 2009, installation
© Magnus Viskum
Skulpturinstallation, detalj
© Tilda Lovell
Utan titel, teckning
© Elina Merenmies

I dag finns ingen konst man kan kalla nordisk. Det är den motsägelsefulla inställning Eskilstuna konstmuseum formulerar när man nu första gången ordnar Nordic Art Triennal.

I Eskilstuna visas verk av 27 konstnärer. Kanske för att bryta curatorns makt svarar nio curatorer fördelade på de fem länderna för urvalet av de närmare 30 konstnärerna. Så det bästa med Nordic Art Triennal är att vi får en aning om spännvidden omkring oss genom att möta andra konstnärer än de vi sett förr. Men entydigt nordiskt är det knappast.

Elina Merenmies porträtt i bläck gestaltar människor som plågas av det obegripliga i form av en skugga eller en deformation. Hennes målning av en snårig, ångestfylld skog anknyter på ett dynamiskt vis till det finska måleriet kring sekelskiftet 1900.
Att möta norrmannen Per Inge Bjørlos installation "Life" är som att hamna i ett haveri, en attentatsplats, i hopplöshet. Metall, glas, speglar och starka lampor leder till en målning av en liggande gestalt, kanske sårad. Verkets obönhörlighet gör att man måste hämta andan.

Isländskan Ósk Vilhjálmsdóttirs målningar av finanskrisens ex-hjältar kan ses som ett tecken på konstens växande kritik mot mediernas ytliga verklighetsbeskrivningar.
      De danska bidragen är också färgade av nuet. Nanna Debois Buhl skildrar i en stillsam film de danska övergreppen i den forna kolonin S:t John. Jette Hye Jin Mortensen låter en kör i danska arméuniformer sjunga gamla sånger med nya ord, med svärta under det goda humöret.

En gång fanns det stolta skeppet SS Norway. Morten Viskum har bokstavligen kommit över fartygsnamnet och rest bokstäverna mot en vägg. Men R:et har fallit och krossat en man med portfölj. Och kvar på väggen står: NO WAY.
      Två snarlika finska verk – av duoun Visa Suonpää & Patrik Söderlund (IC-98) och av Santeri Tuori – gestaltar båda skogslandskapet filmiskt, briljant och meditativt. Romantikens försiktiga återkomst.

Av de svenska bidragen är Tilda Lovells skulpturinstallation den vitalaste. Hennes disparata gestaltmyller är ett surrealistiskt nöje med rötter hos Hieronymus Bosch.
     Kan en vuxen kvinna gråta över en plastbit? Lotte Konow Lund kan. I hennes film Babyface Assasin gör hon det trovärdigt och gråter över en tappad plastbit med bilden av en norsk fotbollshjälte. Det finns ett mörkt sug i filmen av mediernas gestaltning av ”den vanliga människan” som en känslosam desperado.
     Pilvi Takala skapar förvirring i sin filmade performance som Snövit utanför Disneyland i Paris. Efter att ha skrivit autografer för rader av barn som upprepar mantrat ”den riktiga Snövit”, körs hon bort av vakterna. Disney äger Snövit, ingen annan får spela rollen – av den riktiga Snövit som inte finns. Det är en film om inskränkthet.

Eskilstuna 2010-05-12 © Niels Hebert


 


 

 

 


Utan titel, målning © Elina Merenmies


"Life", installation © Per Inge Bjørlo


"Syndicate Multi Tranche Loan Facility"
© Ósk Wilhjalmsdottir


"Thesis on the Body of Politic (Shadows)"
© Konstnärsduon IC-98

 


Eskilstuna konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com