www.omkonst.com:
Rapport från Öppen kritik på Konstakademien
"Öppen kritik" arrangerad av föreningen Open Critic, Konstakademien, Stockholm, 23/10 2010
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Ett åttiotal personer hade samlats för att lyssna på Öppen kritik på Konstakademien.

Med den omdebatterade och från flera håll kraftigt ifrågasatta Modernautställningen som huvudnummer hade Open Critics tredje paneldebatt (sedan starten 2009) alla förutsättningar att bli en intressant tillställning. Bland publiken fanns också, lämpligt nog, utställningens huvudkurator, Fredrik Liew, beredd att gå i svarsmål.

Modernautställningen har från åtskilliga håll, även i denna nättidning, utsatts för en massiv kritik rörande urvalet samt själva presentationsformen. Anders Olofsson (Konsten) såg en möjlig förklaring till kritikernas öppna besvikelse i de kanske alltför högt ställda förväntningarna.
    Kristina Mezei (VLT) beskrev en saknad efter den poetiska, visuella gestaltningen, något hon inte fann förrän i rummet med Christine Ödlunds verk. Hon ställde sig dessutom frågande till om Moderna Museet verkligen här tagit sitt pedagogiska ansvar. En redan svårtillgänglig utställning har gjorts ännu svårare genom en del logistiska missar, ansåg hon.
    Susanna Slöör (Omkonst) menade att utställningen visar prov på bristande dramaturgi. Exempelvis är den tid den kräver av varje besökare helt orimlig. Dessutom saknas den konstnärliga gestaltningen i åtskilliga av de konceptuella verken, ansåg hon.
     Nils Forsberg (Expressen) efterlyste den mer politiskt förankrade konsten. Han var också skeptisk till att låta konstnärer som tappat i aktualitet delta. "Hellre Anna Odell än Ann Edholm", som han uttryckte det.

Men Modernautställningen fick även en hel del beröm, och då framförallt vad gäller vissa enskilda konstnärskap.
     Nils Forsberg framhöll Ann-Sofi Sidén som en av utställningens intressantare konstnärer: "Hon blir ständigt bara bättre och bättre". Anders Olofsson, som förr haft svårt för Matts Leiderstam, fann i den mer omfattande presentationen en poetisk sida han inte tidigare sett. Och Kristina Mezei framhöll att hon funnit intressanta paralleller mellan aktuell hjärnforskningen och Christine Ödlunds verk.


Inlägg av Fredrik Liew, huvudkurator för Modernautställningen,

När publiken släpptes in i debatten var det naturligt att Fredrik Liew direkt fick gå i svarsmål. Han betonade att Moderna Museet velat visa på "en annan typ av konst, en konst som tar tid". Liew har fått motta en hel del personlig kritik på kultursidorna och var helt klart på offensiven. Men med den slitna frasen "Vi litar på våra besökare" skördade han nog inga segrar den här kvällen. Däremot verkade det som om han lyckades övertyga delar av panelen om att det från många håll kritiserade urvalet inte var mycket att orda om.
     Lite märkligt kan det dock tyckas att inte jävfrågan som rör Gertrud Sandqvist och Malmö Konsthögskola kom upp. Om detta var anledningen till att Liew till slut verkade ganska lättad är svårt att säga. Men möjligen hade han väntat sig ett hårdare angrepp från panelens sida.


 


 

 

 


Panelen fr.v: Susanna Slöör, Nils Forsberg, Kristina Mezei och Anders Olofsson,

När den andra avdelningen drog igång ändrades tonläget i kritiken något, vilket är förklarligt; det är naturligtvis betydligt mer känsligt att kritisera enskilda konstnärer än en stor statlig institution. Men Lars Lerin och Sara-Vide Ericson fick småningom motta både positiv och negativ kritik.
    Anders Olofsson beskrev känslan av förförelse i mötet med Lerins verk. Han ställde sig också frågande till varför det skrivits så lite om utställningen i pressen.
    Kristina Mezei tillade att hon ser Lerin som en konstnär som betraktar sin konst som "ett måste", som "en manisk besvärjelse".
    Nils Forsberg var mer skeptisk och förklarade att han hade svårt för sötman hos Lerin. Susanna Slöör tillade att hon saknade den konstnärliga utmaningen. "Lerins hantverksskicklighet är kanske hans akilleshäl". Men i den aktuella utställningen finns ändå något nytt, främst i själva presentationen, ansåg hon.

Angående Sara-Vide Ericson beskrev Kristina Mezei sin ambivalens inför det grymma våld konstnären låter komma fram i sina verk. "Bilderna ger uttryck för en livsfientlighet. Den mänskliga kommunikationen är inte längre möjlig."
    Nils Forsberg instämde i princip, här finns en instängdhet och en dödsdrift, ansåg han.
    Anders Olofsson beskrev att hans tidigare skepsis mot Sara-Vide Ericsons verk gradvis avtagit. "Hon har kommit över till en existentiell fas".
     Susanna Slöör anknöt till våldstemat i Ericsons verk, ett våld som mer har formen av symbol än av handling. "Jag ser den blottade strupen, jag ser underkastelsen och kampen om makt - men jag ser inte lögnaren" (utställningens titel är "Liar"). I sina slutord betonade Slöör också faran med en konstvärld som är alltför fokuserad på en snabbt uppflammande framgång. En framgång som i värsta fall kan medföra konstnärlig stagnation.
     Anders Olofssons instämde i princip men konstaterade i lätt defaitistisk ton: "Konsten är bara en funktion av hur konstvärlden ser ut".

Vid publiksamtalet efter den andra avdelningen drogs lite mer övergripande paralleller mellan de tre utställningarna. Begreppen samtid och samtidskonst kom på tal, som så ofta vid sådana här debatter. Men det inlägg som kanske av naturliga skäl förblev obesvarat var skulptören Staffan Nihléns retoriska påstående "De stora konstnärerna är de som bryter mot sin samtid."

Stockholm 2010-10-26 © Leif Mattsson



Panelen: Kristina Mezei(Vestmanlands läs tidning), Nils Forsberg(Expressen), Anders Olofsson(Konsten) och Susanna Slöör (Omkonst).
Utställningar: Modernautställningen, Moderna Museet, Lars Lerin, Angelika Knäpper Gallery, Sara-Vide Ericson, Galleri Magnus Karlsson.


Open Critic | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com