www.omkonst.com:
Budskapet och verktyget
Ed Ruscha, "Femtio år av måleri", Moderna Museet, Stockholm, 29/5 – 5/9 2010
Text: Björn Larsson

skriv ut denna text
Ed Ruscha, "Baby Jet", 1998 © I konstnärens ägo. Foto: Paul Ruscha
Ed Ruscha Echo Park Studio Los Angeles, California, 1963 © Foto: Joe Goode

Ed Ruscha, "Annie", 1962
© Foto: Paul Ruscha

Ibland stöts människor bort av Ed Ruschas målningar för att de känns så enkla. Det finns någonting i retoriken som påminner om reklam. Kanske är det kombinationen av text och landskap som ger den där ryggmärgsreaktionen med tydligt inslag av obehag. Men Ruschas sätt att använda orden i målningar har förändrats genom åren. En sextiotalsmålning som ”Annie” har ganska mycket gemensamt med samtida verk av Warhol och Lichtenstein. Man skulle kunna säga att ”Annie” är ett porträtt av ett varumärke (namnet på en seriefigur), och i ett sådant fall är det lätt att placera konstnären i en popkonsttradition.

Från och med början av sjuttiotalet börjar Ruscha använda textrader eller hela meningar i sina verk. Orden, meningarna och landskapen har något bombastiskt över sig, och visst ligger det nära till hands att se det som ett övertalningsförsök. Men egentligen fungerar nog de här målningarna som betraktelser över modern textbaserad informationsretorik, och över den där känslan av att vi ständigt, ständigt är på vakt mot en viss typ av


Ed Ruscha, "Norm's, La Cienega, on Fire", 1964
© Foto: Paul Ruscha


 


 

 

 

information. Vi är misstänksamma mot informationens sätt att fungera, och ständigt sysselsatta med att försöka skilja på budskapet och budskapets verktyg. Popkonsten lärde oss att logotypen är ett verktyg som används för att uppnå vissa saker, men i sina senare verk gör Ruscha ”egna verktyg” att användas som underlag för en diskussion om hur informationsbäraren är beskaffad.    

På sjuttiotalet börjar Ruscha också använda ett hemmagjort typsnitt (som har stora likheter med bokstäverna i den berömda Hollywoodskylten som står placerad på bergssidan i Hollywood Hills i Los Angeles). Som ung arbetade han som grafisk designer, och en påverkan från det hållet kan man se till exempel i verk som ”Hurting the World Radio #2”. Här handlar det mer om roliga jämförelser av ordens bildmässiga och textmässiga innebörder – en slags humoristiska lekar.

Ifrån 20th century-målningen från 1962, via porträtt av byggnader som ”Blue Collar Tech Chem” (1992) och fram till de stora Azteca-målningarna (som jag såg på galleriutställningen i London 2008) finns en kontinuitet i Ed Ruschas förundran inför de där muskulösa text/arkitektur-hybriderna som kantar motorvägarna i våra storstäder. Att defilera förbi bensinstationerna, fabrikerna, reklamtavlorna och väggmålningarna, att se monstren av text torna upp sig i vindrutan, och att veta att de snart kommer att vara försvunna bakom din rygg. Vad var det egentligen jag såg? Det är den typiska Ed Ruscha-frågan.

Stockholm 2010-06-02 © Björn Larsson


Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com