www.omkonst.com:
Cirkeln som tillvarons odelbara enhet
Magdolna Szabó, "Bäcken och vågorna", Sundsvalls museum, 20/3 – 9/5 2010
Text: Niels Hebert

skriv ut denna text

© Magdolna Szabó

Cirkeln är temat i Magdolna Szabós monotypier på Sundsvalls Museum, och variationerna oändliga. Som symbol är cirkeln beprövad, både före och efter konkretismen. Den kan beteckna subjektet, livets kärna eller kretslopp, fulländning och evighet.
      Utställningen, som Magdolna Szabó kallar "Bäcken och vågorna", består av 85 monotypier ur de femton senaste årens produktion. Men de tycks skapade ur ett och samma tidsoberoende läge, och det blir därför självklart att se denna stora mängd tätt hängande bilder som ett odelbart flöde av ögonblick och stämningar. Det är lätt att tänka på naturfilosofen Herakleitos yttrande om att stiga ner i floden: Samma flod, men aldrig samma vatten.

Magdolna Szabó behandlar cirkeln som tillvarons odelbara enhet. Hon tänjer ut den till ovaler, presenterar den i bitar och segment, i olika plan och lägger till efterbildsliknande effekter med stillsamt raffinemang. Men formerna trasas inte sönder, de har ett ursprung och de är på väg någonstans, till en ny förening och form. De är öppna och generösa. De är autonoma, men inte isolerade. Kort sagt, de väcker sympati.
      Frågan är om inte färgerna ändå är viktigast. Magdolna Szabó har allt i det avseendet: känsla både för poesi och nyktra kombinationer, för skalor och kontraster och för varmt och kallt. Där finns mycket rött som närmande och närhet, men ibland dyker gult och svart eller blått upp som ifrågasättande tvetydigheter. Där finns också grönt som i skogslandskapets vattenflöden och resonerande kontrastrika former i det klaraste gula ljus i ett hett högsommarögonblick - men ännu fler dova måleriskt komplicerade färgspel som nattens långsammare, mångbottnade reflexer ur djupet.


 


 

 

 

Kanske tänkte Herakleitos på livsloppet när han såg floden. I människans försök att förstå levandets villkor är vi instängda i ögonblickets stänk. Det förflutna är opåverkbart och framtiden kan vi bara föreställa oss. Man kan också säga att ögonblicket är det enda verkliga.
     Magdolna Szabó låter oss vandra vid bäcken som hemvist för ögonblicken. I dem göms tiden och vid bäcken kan man iaktta evigheten i form av de ständigt nya vågorna, och jag tänker att de 85 bilderna i denna livgivande promenad till sist blir en metafor för människans evigt upprepade försök att tolka och gestalta världen. Jag ser också friheten hos en konstnär som hittat sitt uttryck och låter det bli en del av motivet, ett flöde som gestaltar ett flöde.

Sundsvall 2010-04-12 © Niels Hebert


© Magdolna Szabó


Sundsvalls museum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com