www.omkonst.com:
Dansa under diamanthimlen
Helene Billgren, "Flickor hemifrån"
, Angelika Knäpper Gallery, Stockholm, 24/2 - 27/3 2011
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"In the mood", 2010, 110 x 100 cm, akryl © Helene Billgren
"Dirdleland", 2009-10, 110 x 120 cm, akryl på mdf © Helene Billgren

Hon vänder sig bort. Det långa håret, uppfäst till hästsvans, glimmar som en diskokula. Läpprosa berg, halmgul mark, och så dessa stackattovassa accenter i grönt – njutbart skärande som sandkorn mellan tårna. En hästtjej, en Caspar David Friedrich-flicka förflyttad till 2000-talet, drömskt blickande ut över nejderna. Naturen besjälad, en förlängning av människan, ogripbar. Böljande hästängar, myllrande av ting, små vackra ting, gnistrande som briljanter.

Hur bär hon sig åt, denna Helene Billgren? Har hon skrivit kontrakt med både den stränga målarguden och de kadmiumdrogade färgdjävlarna? Den förra Stockholmsutställningen (2009) var färgälskande, knasig, hästmyllrande. Den aktuella är guldeterisk, formskruvad, allvarsfnittrig. Och hästarna finns naturligtvis där, som osynliga lyckomästare.
      Allt skruvas ytterligare ett varv och så faller bitarna på plats. Efter årtionden av tecknarmöda, ofta oförtjänt i tystnad, brister fördämningarna. Färgen landar klingande, återhållen. Inga störtfloder av kolorit, snarare blåmesstudsande, känsloömt, fredagslyckligt. Breda fält av ljus möter accenter klädda till fest. Kompositioner i fyrtakt med färgsynkoper som mothugg. Klanger som PJ Harvey-falsetter, indierockiga, kraftfulla.
     Barbieflickan möter Gud, eller Tintin, eller Corot, eller en häst. Det gör detsamma vilket. Det är själva längtan som räknas: euforin, kärleken till tiden som ligger mellan henne och det kommande mötet.


 


 

 

 

Självförtroende är en underbar gåva. Det vet alla stackars målarträlar. Det vet Helene Billgren. Man bärs i kejsarstol, man fylls av ödmjukhet, plötsligt kan man försätta berg. Helene Billgren är där, välförtjänt. Med ett målarkunnande som ger henne trygghet, och bilderna självklarhet.
      Men visst har kraften funnits där hela tiden, fast dold under samtidens skymmande bråte. Och det är egentligen samma bilder som återkommer gång på gång, samma tema, samma förälskelser, samma drömmar. Hästarna, kärlekssymbolerna, ibland endast synliga som tecken: ögonfransar, betsel, ridbyxor. Och så flickorna med stora hårkalufser, kaxiga, frånvända, levnadskära – de som dansar under diamanthimlen.

Stockholm 2011-03-01 © Leif Mattsson

"I should have known better", 2010, 110 x 100 cm, akryl på
mdf © Helene Billgren
"Mary Ann", 2010, 85 x 74 cm, akryl på trä © Helene Billgren

Angelika Knäpper Gallery, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com