www.omkonst.com:
Möt betraktaren
Anne-Karin Furunes, Västerås konstmuseum, 26/11 2011 - 12/2 2012

Text: Kristina Mezei

skriv ut denna text
"Portrait 40", 2009, akryl på duk, perforerad, 300x450 cm
© Anne-Karin Furunes, Trondheims Kunstmuseum
"Mea Culpa 2", 2010, akryl på duk, perforerad, 224 x 160 cm © Anne-Karin Furunes

De är mycket beroende av ljussättningen, Anne-Karin Furunes perforerade dukar med ansikten i monumentalformat. Takhöjden i Västerås konstmuseum möjliggör en välnyanserad belysning som understryker konstnärens avsikt: möten med betraktaren, i nuet och i historien.
    Vi möter, ansikte mot ansikte, öga mot öga, främst kvinnor både i Furunes måleri och offentliga arbeten – i ett format som traditionellt länge tillkommit ryttarstatyer. Samtidigt skänker den rika gråskalan verken en grafisk karaktär. Rastret som bildas av hålmönstret erinrar om både kopparstick och fotografi.

Först fäster jag mig vid tekniken, därefter far tanken i väg mot filosofiska höjder. För Anne-Karin Furunes har de varit sammanknippade från första början. Hon sporrades av viljan att synliggöra andra värderingar än de kring 1990-talet rådande traditionellt manliga. Det meditativa arbetet att med olika stora håljärn hamra sig igenom utspända dukar drevs fram av upplevelsen under en graviditet: då två personer var en, då gränsen mellan de två tydligt markerade samhörighet i stället för distans. Så spände hon 1994 vid en utställning ett innetält innanför gallerirummets väggar och det då framträdande kvinnoansiktet kom att bli hennes tema.

De fotografiska förlagorna hämtar Anne-Karin Furunes ur gamla arkiv i både Norge och Sverige där register över rasegenskaper, ärftliga sjukdomar och brott registrerades. Modernismens renhetsiver har problematiserats sedan dess.
     I den nya seriens titel "Mea culpa" (Min skuld) ifrågasätts historieskrivningen och frågan om vem som begick brottet, individen eller samhället, aktualiseras. De avporträtterades misstrogna blickar viker inte undan, de följer betraktaren när hon eller han förflyttar sig i rummet. Lågmält men envist avkräver blicken ett ställningstagande. Gestaltningen medvetandegör att seendet alltid utgör ett ansvar, det är alltid performativt: bekräftande eller fördömande, fyllt av empati eller avstånd. Till skillnad från reklamens stora bilder på offentliga platser påminner Furunes ansikten om ansvar både i nuet och i ett historiskt perspektiv.
     Ansiktena består av utstansade hål. Tomrummen får oss att i tanken dyka ner i historien och leta efter minnen i familjealbumet eller i historieböckerna.  Som individer ser vi oss själva i relation till andra individer eller till ett samhälleligt vi. Jaget möter ständigt det främmande, bortglömda, bortträngda eller okända både i och runtomkring sig självt. Förfäder, vänner, grannar, främlingar.

Längst i gestaltningen av ett sådant möte med "den Andre", för att låna ett begrepp från filosofen Emmanuel Levinas, går Anne-Karin Furunes i sina offentliga uppdrag. Tydligast är Nybyggarkvinnan längs Konstvägen Sju Älvar i Västerbotten, inte långt från Åsele, där besökaren kan gå in mellan två stora perforerade plåtar där hålen, det som tagits bort, synliggör det som inte tilläts ta plats i historien: kvinnors möda och verk. Från en gammal fäbodplats bränner hennes blick över landskapet.
     Ett stenkast från Västerås konstmuseum står Sara, ett verk som följer Aseatorgets skejtare och besökare året om med sin blick. Den har en politisk laddning: i all sin tystlåtenhet markerar den delaktighet och respekt.

Västerås 2011-12-07 © Kristina Mezei


 


 

 

 


"Mea Culpa 6", 2010, akryl på duk, perforerad, 224 x 160 cm
© Anne-Karin Furunes


"Mea Culpa 3", 2010, akryl på duk, perforerad, 224 x 160 cm
© Anne-Karin Furunes


"Sara" (placerad på ASEA-torget, Västerås), 2010, perforerad stål/rostfri plåt, 260 x 210 cm © Anne-Karin Furunes

 

Västerås konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com