I sökandet efter en sammanfattande geometri, efter en matematisk formel som skulle kunna beskriva all världens tänkbara skepnader, hamnar konstruktivt inriktade konstnärer ofta i en form av anemisk purism. De visuella modellerna riskerar att tömmas på all gestaltningskapacitet.
     Därför är det intressant att möta Peter Hahnes geometriska experiment där själva arbetsprocessen så tydligt betonats och där den måleriska "orenheten" ingår som en del i det gestaltande uttrycket. Med pastosa penseldrag manas formerna fram, utan synbar tvekan. Matematiken finns där, men inte som någon torr skrivbordsprodukt, utan mer som en visuell/poetisk mall som Hahne kan välja att följa om han så önskar.

Det är, enligt uppgift, sjutton år sedan Peter Hahne senast visades i Stockholm. Det låter kanske förvånande, men är ändå inte ovanligt för Malmöbaserade konstnärer, som under de senare decennierna i högre grad vänt sig mot Köpenhamn och Berlin än mot Sverige och huvudstaden. Hahnes uttryck kan heller inte sägas vara särskilt nationsspecifikt, även om den svenska flaggan skymtar i något av verken.

På den internationella konstscenen finns ett ständigt återkommande intresse för den arkitektoniska/tekniska konstruktionen, även bland yngre konstnärer.
     Men i Hahnes fall är intresset knappast nyfunnet. Med logisk konsekvens har han ända sedan 1980-talet experimenterat med geometrin och färgen som två jämbördiga kontrahenter. Den markerade ytmässigheten tjänar som plattform för polerna: måleriet som handens och känslans verk, geometrin som tankens och insiktens. Medvetenheten om färgens potential, om dess starka inflytande på våra sinnen, är påtaglig. De stora och ofta monokroma ytorna övergår i flera fall från att vara ren färg eller materia till att bli något tredje – ett slags vibrerande ljusmembran.

Stockholm 2011-11-23 © Leif Mattsson