www.omkonst.com:
Omvärderande bakåtblickar
Hemlängtan - åtta konstnärer från Fiber Art Sweden, Eskilstuna konstmuseum, 22/1 - 13/3 2011

Text: Kristina Mezei

skriv ut denna text
© Anna Sjons Nilsson
© Eva Mozard © Carina Marklund
Det var länge sedan som textilkonst endast förknippades med traditionella textila material och tekniker. De flesta medlemmarna i Fiber Art Sweden, en sammanslutning med ett fyrtiotal medlemmar, definierar fibrer mycket brett, kopplar nya och gamla textila material till rumslighet och nya medier.

Utställningen "Hemlängtan" på Eskilstuna konstmuseum med åtta deltagare ger en fingervisning om ambitionerna med att omvärdera en traditionstyngd konstform. Verken kretsar kring det textila materialets egenskap att bära berättelser och forma identitet. Sett i backspegeln handlar processen om minnen, sedd med blicken framåt snarare om bygget av nya gemenskaper. 
    Samtidigt hotar utställningens tematiska begränsning att leda till att textilkonsten av nostalgiska skäl återfaller till utgångslägets ruta ett, det ensamt utförda kvinnliga hantverket, präglat av omfattande tidsåtgång, av mål som nytta och prydnad, och fast förankrad i en familjetillvaro på en geografiskt bestämd plats. 

Jag förbryllas över utställningens rubrik. Hemlängtan är ett besvärande ord i en tid av folkförflyttningar, transittillvaro för många människor och globala perspektiv på det som händer i vår nära vardag. I utställningen vibrerar en underton av bakåtblickande nostalgi, av, för att låna formuleringar av den israeliske författaren Amos Oz, alla sorters irrbloss av längtan och trängtan efter något som inte bara är en plats i världen, något i skymningszonen mellan det sublima, det plågade, det drömska och det solitära.     

Flera verk gestaltar minnesupplevelser som hos den vuxna sitter kvar i sinnen och i rörelser, på näthinnan och i fotoalbum med familjebilder och barndomsscener. 
    Eva Mozard sorterar målmedvetet och med känsligt handlag bland minnena. Maria Sandstig fokuserar på känslan av att minnas tiden som flytt. Den formuleras subtilt med till synes viktlösa gröna trådar som svävar mellan en gång trygga och med tiden övergivna platser, blekta av tidens avstånd. Den tecknade linjen minner om den svunna samhörighetens värme. Ensamt och skört, utanför.
     Det är lätt att i utställningen spåra en linje av utanförskap, av bortvändhet i stället för aktivism, av navelskådande i stället för social samverkan och kommunikation. I Carina Marklunds broderier återkommer motivet med den ensamma kvinnan, hopkrupen med brodyrram i famnen. Hon sitter under några tallar i naturens sköte. I andra bilder framträder några familjemedlemmar. Dockhus kompletterar broderierna. 

Den traditionella materialfokuseringen är tydlig i Anna Tegeström Wolgers installation: en stor hög med mjuka tyger i bruna nyanser, avsiktligt oformlig och ful. I hennes formulering är tygen i ett övertydligt materialfetischistiskt förhållningssätt sig själva nog.
     Margareta Danhard ställer frågan om man kan ärva en horisont: hon gestaltar människans förankring i ett landskap med tunga material som sten och metall, kompletterade av en projektion med just en sådan vidsträckt skogsklädd horisont. I ett annat verk stickar hon ett sinnrikt släktträd som får formen av rottrådar med infällda små porträtt.

På samma sätt som var och en av oss bär med sig uppväxtmiljön, må den vara lantlig eller urban, har textilkonsten i sekler knutits till kvinnan och hennes verksamhetsfält, länge den privata sfären och naturen. Textilkonsten liksom konsten i naturen, trädgårdskonsten, tillhör de mer tillfälliga konstarterna. Så frågan i Danhards verk rymmer flera bottnar och den hotar i all sin oskyldighet med att återföra den numera omprövade textilkonstens historieskrivning till där revisionen en gång började.
     Natur och kvinna kopplas samman som i en dröm även hos Lotte Nilsson-Välimaa. Insamlade tistelfjun utgör grunden för hennes foto- och videoinstallation. Eteriskt lätt lockar sinnesupplevelsen i processen till flykt från nuet. Den är skön och förförisk som en drog, naturanknytningen leder tankarna bort från ständigt skavande problemorientering.
     Anja Sjons Nilssons genuina berättelser bygger på traditioner från slöjd och folkkonst. Hennes materialval är kongenialt med innehållet och uppfinningsrikedomen roar för det mesta. Några burleska mörka infall förstärker det teatraliska draget i scenerierna. 
    Petter Hellsings arbeten är en frisk fläkt i urvalet. Han rör sig i urbana miljöer och bygger sin berättelse med klossformer klädda i väv och collage. Den digitala tekniken och den svartvita färgskalan förankrar tidsavståndet i nuet: i nyss timade krig och ännu aktuella stadsmiljöer.

Hemlängtan är en utställning som modifierar Fiber Art Swedens framtoning att relationell och social aktivism i offentliga rum gärna lyfts fram. Man kan fundera över orsaken till intrycket av en backlash och hoppas på att det bara är en tillfällighet.

Eskilstuna 2011-02-16 © Kristina Mezei


 


 

 

 


© Anna Tegeström Wolgers


© Maria Sandstig


© Margareta Danhard


© Lotte Nilsson-Välimaa


© Petter Hellsing

 

Eskilstuna konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com