www.omkonst.com:
Hill i himlen – Maximus Pictor
Carl Fredrik Hill, Waldemarsudde, Djurgården, Stockholm, 17/9 2011 - 29/1 2012

Ny bok: Carl Fredrik Hill, Maximus Pictor, förf. Sten Åke Nilsson, Atlantis förlag
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"De sista människorna", olja på papp, 48x38 cm
"Interiör med tigrar och lejon", pennteckning på karduspapper, 56x67 cm

Om man böjer sig fram och fäster blicken på den brungula bläckteckningens nederdel framträder de minimala människofigurerna likt myllrande myror i den enorma pelarsalen. Bland gigantiska tigrar, kolonner och rytmiska ornament lever de sina mikroskopiska liv.
     Carl Fredrik Hills så kallade tigerbilder är i sig värda en utställning, trots det solkigt bruna karduspapperet och det slocknade bläcket. Eller kanske just på grund av detta, kanske för att han trots de enorma tekniska begränsningarna här skapar några av sina märkligaste verk – förbryllande och magistrala, mitt i sinnessjukdomens mentala malström.

Utställningen på Waldemarsudde är stor och generös, den största i Stockholm sedan Nationalmuseums succéutställning 1999 (som hade smått fantastiska 124 000 besökare). Här finns de glödande 1870-talsmålningarna, där ljuset manats fram genom lätta lasyrer över den pastosa putridogrunden. Och de luftiga, Corotinspirerade landskapsbilderna, där penseln dansat fjärilslätt över duken.
      Men här finns också en stor mängd av Hills teckningar, pasteller och målningar från de senare dryga trettio åren av hans liv. Verk från tiden när sjukdomen befriat honom från jämförandets tyranni, från komparationens nivellering. Här är det inte längre den konservativa juryn för Parissalongen som är normerande, och inte heller de av Hill så älskade och aktade mästarna från generationen före honom (framför allt då Corot), som låser och begränsar. Här är Hill kung och mästare, en ”Maximus Pictor”, vilket också är undertiteln på Sten Åke Nilssons bok.

Men även om en sinnessjukdom kan bära befrielsens signum lär den aldrig göra någon till de facto konstnär. Intressanta sjukdomsbilder kan genereras, men dessa skiljer sig i grunden från dem yrkesmannen, hantverkaren förmår prestera. Låt oss inte glömma att Hill var en av det sena 1800-talets mest talangfulla och skickliga svenska landskapsmålare; utställningens rika utbud av suggestivt naturmåleri talar här sitt tydliga språk.
      Men som Gunnar Ekelöf skriver i sin analys av Hills konstnärskap: ”Det är skimret från de sjuka bladen som återfaller på de friska dukarna.” Att vi så här i backspegeln läser in det kommande dramat i motiven från 1870 till 1877 (Hill insjuknar i januari 1878) och på så sätt laddar dem med en retroaktiv mental glöd är logiskt, men delvis också missvisande.
     Historien hade kunnat te sig helt annorlunda. Hade Hills systrar, i ivern att skydda sin älskade bror, förstört alla dessa tusentals ”sjuka” teckningar hade nog de ”friska” landskapsbilderna hamnat i en annan dager. Kanske hade man där endast funnit spåren av en högst habil målare som tjugo, trettio år efter Corot försökte (och faktiskt ofta lyckades) återskapa dennes atmosfäriska mästerstycken.

Impressionismens omvälvande flod av ”vulgariteter” och ”obegripligheter”, ”smutsighet(!)” och formupplösning fascinerade Hill i högsta grad. Som en av relativt få svenska målare på 1870-talet verkar han tidigt ha insett den nya strömningens betydelse för måleriets utveckling.  Ändå lämnar denna insikt inte några helt avgörande spår i hans landskapsmålningar. Visst letar sig färgfläckarna in, men mer som ett impressionistiskt filter än som ett dramatiskt nytt och formupplösande bildspråk.

Men så inträder plötsligt nästa stadium: sinnessjukdomen. Först yttrad som skrik på nätterna, som svar på de inre rösterna, så småningom anstaltsanpassad. Iskalla bad tycks inte hjälpa (en av dåtidens behandlingsmetoder!); Carl Fredrik Hill har stigit ombord på det rasande tåg som bär namnet schizofreni.
      Från denna punkt förändras allt: impressionismen dansar in (och försvinner), expressionismen förebådas, liksom faktiskt konceptkonsten; Hill gör i sjukdomsbilderna ingen värderande åtskillnad mellan text, idé eller bild. Från att ha varit bakåtblickande med sådär trettio år tar Hill ett jättekliv framåt, kanske med ett helt sekel.
      Han utforskar ständigt nya vägar, tekniskt och visuellt. Bilderna blir alltmer privata, utlämnande, känslofångande. Den erotiska lusten får flöda ohämmat, och nymferna dansar lydigt fram ur hans penna. Hill bryter mot alla upptänkliga konstnärliga regler, han är fri och tjänar ingen (non serviam), allra minst sin konstnärliga samtid eller sin eventuella publik.

Hills död 1911 går helt obemärkt förbi, få kände då överhuvudtaget till hans existens. Men de ”friska” målningarna och teckningarna från sjukdomsåren är trots allt bevarade. Sakta återupprättas så hans storhet, bland annat genom utställningar på Konstakademien (1933), Nationalmuseum (1949) och Thielska Galleriet (1965). På 1990-talet är hans rykte som den store bildmagikern så stort att både publik och yrkesverksamma konstnärer vallfärdar till Waldemarsudde (1992) och Magasin 3 (1995), intresset är enormt.

Bland dagens alltmer introspektiva konstnärer är däremot utfallet av den aktuella utställningen inte lika förutsägbart. Den stora kunniga och kulturintresserade publiken har Hill redan gjort till sin. Men förhoppningen att samtidskonstens yngre yrkeskvinnor/män skall låta sig konfronteras med denne vår kanske störste bildmagnetisör finns naturligtvis också. Kanske via utställningens hundratals målningar och teckningar (teckningar vars modernitet skänker ordet ”samtid” en skammens rodnad) eller med hjälp av den omfattande och välskrivna boken som ackompanjerar presentationen (Förf. Sten Åke Nilsson).
      Carl Fredrik Hill är en milstolpe, ett universum, ett mantra; ingen konstnär med självaktning kan negligera sirenens klagan eller lejonets brunstiga vrål.   

Stockholm 2011-09-21 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Syster Anna", 1877. Olja på duk, 103 x 65 cm.
Foto: Nationalmuseum/Erik Cornelius


"i smalfa". pastell, 42x35 cm


"Det blommande fruktträdet III", 1877, olja på duk, 81x100 cm


"Figur i trångt rum", kol, svartkrita, 46x37 cm


"Lejon som utandas eld", färgkrita, 17x21 cm


"Strandbild, Luc-sur-Mer", 1876. Olja på duk, 54 x 65 cm. Foto: Göteborgs konstmuseum/Hossein Sehatlou

 

Waldemarsudde, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com