www.omkonst.com:
Tempel för tanken
Lars Kleen, Sven-Harrys Konstmuseum,
Vasaparken, Stockholm, 27/3 - 29/5 2011
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Plank", 2008 © Lars Kleen
"Kaj", 2006 © Lars Kleen "Tromb" © Lars Kleen

Så var det då invigt – Sven-Harrys Konstmuseum vid Vasaparken, det på förhand så omtalade. Eller nästan invigt, för själva museidelen (de övre planen) öppnas inte förrän i december 2011.

I utställningssalarna rivstartar verksamheten. Först ut är skulptören Lars Kleen. En eloge till museet för valet av denne komplexe men allt annat än insmickrande konstnär. Ett modigt val, dels för Kleens tydliga ovilja inför en anpassning till den kommersiella konstmarknaden, dels för att presentationen av de storskaliga skulpturerna bör vara en både fysisk och logistisk utmaning för konsthallen.

Man kan knappast finna en mer processdriven konstnär än Lars Kleen. Det retoriska uttrycket "att bygga en bild" har i detta fall lämnat retoriken. Varje del, varje detalj, är noggrant infogad i ett intrikat modulsystem som möjliggör demontering och sammanfogning i ständigt nya miljöer. Men varje gång detta sker tycks något ha förändrats, inte bara i interaktionen med rummen utan även i konstnärens förhållande till sina egna verk. Kleen nöjer sig inte med att bara återuppföra dem; processen pågår ständigt, liksom sökandet och det självkritiska granskandet. Misstroget bligar Kleen mot sina skulpturer, som om de vore bångstyriga barn som måste ledas på rätt väg, skyddas från faror och fyllas med kärlek.

På bottenplanet har två monumentala verk placerats, "Kaj" och "Tromb". Återseendet av det förra framkallar minneskrockar, motstridiga tankar som har med skala, kraft och tyngdlöshet att göra. I konsthallens förhållandevis begränsade utrymmen (jämfört med Konstakademien, 2006), tycks "Kaj" både massivare och mer "vresig" än tidigare.


 


 

 

 

Verket som handlar om balans, jämnvikt, kontroll, är ett utsökt exempel på Kleens sätt att betona detaljens betydelse för helheten, visuellt och som funktion. Stora delar av skulpturen svävar bara några centimeter över marken, upplyft av ett rep som man till en början kanske inte ens noterar, ett rep som utgör balansaktens livlina.

En trappa upp visas verket "Plank", en skenbart fragil, uppåtsträvande, huskonstruktion. Kanske är det en hyllning till barndomens kojbygge, till den ultimata fristaden. En tillflyktsort som nu tycks lika fjärran och ouppnåelig som någonsin Kafkas slott.
    Och kanske skulle både han och Tatlin le i sin himmel om de fick se dessa konstruktioner som tycks ha inskriptionen "det omöjliga" intatuerat i huden. De gäckar varje försök till inringning, till reducering – ett slags tempel för tanken.

Stockholm 2011-03-30 © Leif Mattsson


"Golv", 2004 © Lars Kleen

Sven-Harrys Konstmuseum, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com