En kakofoni av uttryck - så lyder skolan egna ord om Vårutställningen 2011 (i pressmeddelandet). Och visst är det en adekvat beskrivning, som gäller många av skolans vårutställningar under senare år bör man kanske tillägga. Men jag kan sympatisera med att man väljer att se ett problem som en möjlighet. Ett problem för besökarna att orientera sig i de många rummen och korridorerna, en möjlighet för eleverna att breda ut sig utan att nämnvärt behöva bry sig om utställningens helhetsintryck.

Man bör komma ihåg att Konstfackskolans vårutställning är enorm, och bör därför ställa rimliga logistiska och utställningstekniska krav. I år presenteras 176 examensarbeten, en smått fantastisk siffra som ingen av Sveriges övriga konsthögskolor ens kommer i närheten av.
     Att som besökare få en rättvisande överblick är naturligtvis ogörligt, ett sisyfosarbete av orimliga proportioner som kanske inte ens är intressant. Att ströva omkring, se en videofilm här, lyssna på en berättelse där, är nog den nivå flertalet lär hamna på.

Omedelbarheten i de visuella uttrycken är som vanligt ett vinnande koncept. Textilfacken (Textil och Textil i det utvidgade fältet) har det klart för sig när de från sin välplacerade position vid huvudentrén markerar sin plats, fysiskt och konstnärligt.
    Även metallfacket (Ädellab /Metallformgivning) använder sig av direktheten som presentationsform, med autonoma objekt som klarar sig utmärkt utan tilltvingade ordlöpor. Det är också intressant att se, i Jon Eks installation, att "vita kuben" fortfarande har sådan hållbarhet, att den på ett så självklart sätt framlockar de visuella verkens konstnärliga kärna. Det är naturligtvis ingen slump att den fortfarande är den mest använda presentationsformen inom gallerivärlden.

Något svårare i konkurrensen om besökarnas dyrbara tid har facket för Storytelling. Ändå lyckas man här förvånansvärt bra, mycket beroende på ett avslappnat humoristiskt tilltal samt en tro på betraktarens och lyssnarens nyfikenhet. Man dröjer sig gärna kvar i de relativt små utrymmena som eleverna fått sig tillhanda.
     Problematiskt på flera sätt blir det för Konst i offentligheten, trots den framskjutna positionen i Vita havet och på flera andra ställen. Naturligtvis kan man ana att problemen mer har med tid än med rum att göra. Och kanske är en vårutställning, där man konkurrerar med en uppsjö av mer eller mindre vilda visuella experiment, inte den perfekta platsen för konceptuella eller performativa presentationer.

Nytt för i år är att man under utställningen öppnat upp skolan i högre grad än tidigare, exempelvis presenteras en stor del av examensarbetena i det svarta huset mitt emot huvudentrén. Man har från ledningens sida velat påvisa processens viktiga roll inom utbildningen, vilket naturligtvis är intressant, men det gör presentationen samtidigt betydligt mer svårpenetrerad.
    Under mitt besök hamnade jag ett flertal gånger inne i verkstäder i tron att de var en del av utställningen. Försmädligt kanske, eller om man är öppensinnad: kreativt utmanande. Jag väljer att se det som att den gamla Bauhaustanken fortfarande råder. Alltså idén om en gränslös skola med en utbildning som inspirerar till social tillvändhet.
     Om eleverna som utexamineras, ofta med lika höga studieskulder som nyutbildade läkare, känner detsamma kan man nog fundera över. Klart är att de för varje år blir mer slipade i sin roll som talesmän för sina verk, ibland till en nivå som inte gagnar presentationen. Naturligtvis bör man i högre grad locka med sina verk än med sina förklaringar. Men det verkar merparten av eleverna redan ha insett.

Stockholm 2011-05-25 © Leif Mattsson