www.omkonst.com:
Jag är också du
Angelica Kristenson Aurelius, Konstnärshuset, Stora Galleriet,
Stockholm, 5/2 - 23/2 2011
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Jenny" © Angelica Kristenson Aurelius
"Marcel" © Angelica Kristenson Aurelius

Ordkapseln "porträtt" innesluter flera konvergerande betydelser som "frambringa" och "avtäcka". Orden har det gemensamt att de indikerar avsikten att se förbi utanverket, att skåda in i och kanske blotta en fördold hemlighet.

Angelica Kristenson Aurelius porträtt är gjorda direkt inför den avbildade. Här gömmer sig inget ängsligt kopierande efter fotoförlagor, ingen skenbar insikt om hur skuggorna borde falla över huden, ingen tilltvingad porträttlikhet. Det här är målerisk hard core, så naken en målarprocess överhuvudtaget kan bli.
     Envetet, ja nästan tjurskalligt, har Kristenson Aurelius genom åren insisterat på att måla sina porträtt av bekanta och obekanta, unga och gamla, posörer och blygisar. Mycket litet har hon brytt sig om den förbirusande postmodernismen och dess dekonstruktionsteorier; hennes referenser går längre tillbaka än så, samtidigt som hon blickar längre fram än någon tidsbunden akademism har förmågan till.

Att Alice Neel betyder mycket, stillistiskt och ur humanperspektiv gör Kristenson Aurelius ingen hemlighet av. Inte heller av influensen från Matisse och dennes undersökningar av korrelationen mellan bildens yta och det kroppsliga, mellan rytmiska flöden och tecknet för människa.
      Genom denna tydliga formmedvetenhet framstår Angelica Kristenson Aurelius på många sätt som en anomali i en konstvärld där förhårdnande medium till stor del tagit över skildringen av människan. Oreflekterat låter alltför många konstnärer samma journalistiska metoder beskriva både skeenden och människor. Inte konstigt att personskildringarna ofta ter sig så anemiska och stereotypa.


 


 

 

 

För porträttmålaren är balansgången känslig mellan det sanna och det idealiserade, mellan det innerliga och det kosmetiskt dekorativa. Ingen målning bärs helt av sina avsikter, ingen avsikt rättfärdigar sig själv. Bilden av den avporträtterade måste innehålla humankoden för just den personen. Samtidigt bör skildringen vara så allmängiltig att den övergår från det strikt privata till det universellt personliga.
    Många av Kristenson Aurelius målningar gör just det. "Jennys trötta tonårs(?)-blick och "Julias" strängt inåtvända har det självupplevdas signum. "Marcel" skänker oss inga blickar, men händernas och kraniets tyngd mot de immateriella kläderna och kudden kan förnimmas i ens egna lemmar. Nästan som i förbifarten skänker oss Kristenson Aurelius också flertaliga prov på magnetisörens bländverk. Se exempelvis hur hon genom assimilation trollar fram Jennys klänning ur den brunröda fonden. Målarguden småler i sin himmel.

Stockholm 2011-02-16 © Leif Mattsson


"Julia" © Angelica Kristenson Aurelius


Konstnärshuset, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com