Jag hör till dem som gärna låter sig roas av Marianne Lindberg De Geers visuella och konceptuella tilltag. Med den (av nödvändighet) illojala konstnärens fulla rätt har hon återkommande trampat på ett antal ömma tår samt nonchalant överskridit diverse genregränser. Hennes provokativt personlighetsupplösande "Jag tänker på mig själv" samt den dråpliga naivist-kitsch-serien "Vilse i kulturen" är två av hennes intressanta och närmast monomana sviter.

På den aktuella utställningen är en visuell rockad genomförd och det extroverta utspelet har, åtminstone för tillfället, fått bereda plats för kontemplationen, det introverta. Förlagorna är tillfällighetsöar av badhanddukar och kläder – ett vardagens outtömliga formalfabet. Förutsättningslöst betraktar Marianne Lindberg De Geer klädhögarna; ur det triviala framträder det särskilda: djur, människor, ansikten, bergsformationer.
    Anslutningen till modernistiska formexperiment kan tyckas något överraskande, både som vägval och i det konsekventa, repetitiva genomförandet. Eller också är den fullt logisk i Lindberg De Geers egendefinierade konstkanon. Här tömmer hon och förskjuter, transformerar och associerar. Hennes angreppsmetod är välbekant och samtidigt nyvaket obefläckad; en naiv trubbighet balanseras av en konsthistorisk medvetenhet.

I den dröm där våra tankar dansar finns plats för både motsägelser och medhåll. Det är inte självskrivet att de mest komplicerade konstellationerna leder till innovativ och visuell djupsinnighet. Ibland räcker det, som här, med att bara låta blicken vila på de allra enklaste tingen, att slicka dem med ögonen.

Stockholm 2011-02-22 © Leif Mattsson