www.omkonst.com:
Härifrån till evigheten
Text: Kjell Strandqvist

skriv ut denna text


Kjell Strandqvist
Foto: Karin Norén,
Enjoy Scandinavian Art

 

 

 

 

 

 

 

 

Ett par stora fönster mot gatan exponerar verksamheten, det verkar vara ett slags produktionslokal för att tillverka konkreta projiceringar av modern konst. I närheten av Vanadisplan där Statens Konstråd och några av Stockholms mer kända gallerier huserar finns en affärsrörelse som efter beställning levererar klichéer för konst i passande storlek, färg och genre. Här utbjuds alla sorter: modernt, abstrakt, expressivt och fotorealistiskt, allt mer eller mindre schvungfullt genomfört.
     Lokalen är helt fylld med tavlor som liknar konst, fyrkanter upphängda eller travade längs väggarna. Det erinrar mig om vissa premisser för konstnärligt arbete. Beställningar är nu ingen ovanlighet inom konsten men att begära att få ett konstverk i en viss genre hör inte till vanligheterna och känns väl heller inte riktigt förtroendeingivande. Konstverk med dekorativt syfte som enbart fyller ut en kliché och drar in lite pengar kan inte vara särskilt upphetsande för betraktaren, som erbjuds ett magert hanterande av utensilier och material. Även om ett konstverk också kan ha dekorativa kvaliteter är sällan syftet att enbart vara en prydnad i ett hem eller på någon annan plats.
     Att betrakta, att lyssna, att läsa är ingen passivitet utan en mental aktivitet som bearbetar och blåser liv i den estetiska gestaltningen. En materialanhopning utan andra avsikter än att likna konst som inte vill något, är ingenting annat än ett dött ting. Konstnärer har andra intentioner, kanske inte alltid snillrikt uttänkta, ibland väl så anspråksfulla, men de har ambitioner och en vilja till kommunikation. Uppsåtet bakom ett verk kan mycket väl vara av pretentiös intellektuell karaktär eller ha sin upprinnelse i en vag och oansenlig känsla, men vad som fordras i slutändan är kondition och lyhördhet i skeendet.

Av de källor från vilka konstnärer hämtar sin energi skulle det förvåna om inte evigheten kom högt på dagordningen, även om en och annan rodnar lite vid bekännelsen. Evigheten är fortfarande en attraktiv kraft i konstnärligt skapande inte endast en generande romantiskt anspråksfull förhoppning.
     Omvandlar vi begreppet evighet till det något mer vardagliga morgondagen kanske det blir lite lättare att svälja, en uppfattning som känns lite mindre pretentiös, lite överkomligare på något vis. Men det förändrar i princip ingenting, det hela är ändå i huvudsak en fråga om tid, nära eller avlägsen framtid. Som kreativ drivkraft tror jag morgondagen är en lite underskattad motor, vem spanar inte mot en annan tid och andra betraktare.
     För att få någon trovärdighet i den ambitionen måste man höja blicken över nuets estetiska horisont vilket är en oerhört svår uppgift – ett både drygt och hårt arbete som dessutom sällan betalar sig. Men det är inte desto mindre nödvändigt att försöka. Frågan är om något annat är möjligt. Vill man åstadkomma ett konstverk av betydelse krävs både en uthållighet och ett engagemang som blir obegripligt om man inte anstränger sig och gör det bästa man kan.

Nu är det väl så att ”göra det bästa man kan” inte alltid tar en till evigheten, men det gör mötet med sig själv i en nära framtid lite drägligare. Det måste vara hopplöst om inte olidligt att möta gamla byggen eller ruiner av lättsinnigheter och veta eller känna att man tagit allt för lätt på uppdraget.
     Konstverkets framtid manifesterar sig i nuet, det är där saken avgörs, där slaget måste stå, men redan den tid som hinner förflyta under den egna karriären kommer att ge plågsamma eller tröstrika påminnelser om hur seriöst man tagit på saken. Vissa tanklösheter kan tolereras men att inte ha ambitionen eller tålamodet att sträva bortom nuets formerande fordran är otillfredsställande och i längden inte försvarbart. Att låta evigheten lagerkröna kan vara en lindrande men bedräglig illusion som det är alltför lätt att hemfalla åt, om ett annat skedes värderingar kan vi inget veta.

Eftermälet är väl inget som oroar i början på en konstnärlig karriär men ändå utvecklas en avsevärd känslighet för hur man uppfattas. Måhända är evigheten den motvilligt erkända kraft och det korrektiv som utövar press på skapande arbete, det är ju trots allt som poeten Joseph Brodsky påpekat: ”det enda som överlever är arbetet”.
     Det är oförlåtligt att slarva, man måste bry sig. Vem vill vakna upp och finna att det bleka genomskinliga spår som skapats endast är resultatet av en otålig önskan till gemenskap.
     Att vända sig om och möta de verk man producerat i ett förflutet nu, ett annat estetiskt rum, säger något om evigheten.

Stockholm 2011-12-20 © Kjell Strandqvist

 


 

Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com