www.omkonst.com:
Tonen, språket och tiden - en färgexplosion
Turner, Monet, Twombly: Sent måleri, Moderna Museet, Stockholm, 8/10 2011 - 15/1 2012

Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Cy Twombly, Utan titel, 2007, © Cy Twombly Foundation. Courtesy Gagosian Gallery.
Foto Leif Mattsson (där inte annat anges)
Claude Monet, "Katedralen i Rouen: Portalen, morgonljus, 1894

Tre djupt engagerade målare, tre avantgardister för sin tid, sträcker händerna genom århundradena. De möts i en färgexplosion – något annat vore fel att kalla det – romantikern J.M.W Turner (1775-1851), impressionisten Claude Monet (1840-1926) och den abstrakta symbolisten Cy Twombly (1928-2011).
     Och deras möte sker med sena verk av respektive konstnär. Verk från den fas i livet när de inte längre behöver anpassa sig till sin samtids normerande krav. De är fria fåglar, vilket också märks, framför allt på de två äldre kollegerna.

Man får nypa sig i armen. Hur ofta kan man i Sverige beskåda en sådan mängd centrala verk av Monet eller Turner? Det är inget mindre än ett under att Moderna Museet lyckats ro i hamn en sådan presentation. Och man förstår av utställningskommissarien Jeremy Lewison att det varit ett frenetiskt pusslande för att kunna göra det möjligt.
    Den ursprungliga idén föddes av förre chefen för Moderna Museet, Lars Nittve, i samråd med Lewison och var då ett försök att skapa en större manifestation för museets femtioårsjubileum, 2008. Det visade sig vara en alltför optimistisk tidsplan, så tre år "försenad" har utställningen istället hamnat i knät på nuvarande chef Daniel Birnbaum. En delikat uppgift kan man förmoda, och Birnbaum medgav på presskonferensen att det var en något ovan roll han hamnat i, den att ställa ut 1800-talsmåleri i Moderna Museets lokaler.
     Men han framhöll samtidigt vilken enastående spännvidd museet kan visa upp under hösten 2011: förutom Turner, Monet och Twombly även den stora fotografiutställningen samt Duchamp/Linde-utställningen på Konstakademien (som man är samproducent till) – en bredd som bör hålla historielösheten på behörigt avstånd en bra tid framöver.

Det är i allvaret lyckan testas. Monet som för det stora flertalet framstår som en just lycklig, kanske rentav bekymmerslös konstnär, drabbades återkommande av sorg. Den första frun dog, liksom den ena sonen och näste son inkallades till fronten under första världskriget. Själv förlorade Monet gradvis synen och var under vissa perioder närmast helt blind.
      Det är inte särskilt långsökt att associera till Beethovens dövhet, man inser naturligtvis vilken oerhörd livskris detta Monets handikapp utlöste. I de sena målningarna är det alltså mycket tveksamt om han såg det vi nu ser. Men en (motvilligt genomförd) ögonoperation återställde till viss del hans möjligheter att bedöma färg och valör. Efter det gick han åter på vissa av målningarna. Om förändringarna var till det bättre eller till det sämre är svårt att idag avgöra.

Det som förenar de tre målarna är samtidigt det som särskiljer dem. Alla tre har ett dokumenterat intresse för lyrik och poetiska värden och i Turners och Twomblys fall dessutom ett djupt intresse för mytologiskt tankegods. De tre tycks också ha en snarlik inställning till måleriets potential som framkallande av sublima tillstånd.
     Men även om vissa verk kan tyckas ha stora visuella likheter förskjuter de också delvis varandra. Det skapas repellerande poler så att Twombly stundom framstår som juvenil och framåtblickande (trots att han är relativt lättplacerad i ett sent 1900-tal) och Turner blir den konserverande (trots att han kanske är den tekniskt mest revolutionära av de tre, för sin tid).
     Detta att jämförandet kan leda till tvivelaktiga slutsatser är naturligtvis ett bekymmer. Men Jeremy Lewison och Moderna Museet är konsekventa i sin strävan att återkommande låta de tre konfronteras med varandra, ingen spatial åtskillnad görs. Istället försöker man genom grupperingar av bilder framlocka kommunicerande likheter, tekniska och tematiska. Exempelvis har staden Venedig betytt mycket för alla tre i olika faser i livet, och det framkommer tydligt på utställningen.

Annars är det i inställningen till måleriet som tillstånd och som potentiell förmedlare av det upphöjda, som bärare av själva livsessensen, som de tycks som mest förenliga.
      Och naturligtvis också i den upplösta tekniken, det är kanske det mest anslående. Och faktiskt fortfarande delvis överraskande; det skiljer ju trots allt nästan två hundra år mellan vissa av verken. Man kan hos de tre ana en likartad kompromisslöshet, den att tvinga färgen till sin absoluta gräns, dit där den upphör att vara färg i egentlig mening. Att så var önskan hos Monet är ju allmänt känt, men att även Turner ofta krävde "det omöjliga" av temperaundermålningen och oljefärgen blir här fullständigt klart. Kanske är det därför som Turner också ofta lyckas att skapa världar utan direkt koppling till ting och materia, ett slags immateriella tankemodeller.

Vad gäller Cy Twomblys deltagande så fyller det flera viktiga funktioner på den aktuella utställningen. Dels ansluter han till Moderna Museets förväntade tidsaxel, dels blir han ett slags katalysator som måleriskt/tekniskt bidrar till föreningen mellan de övriga två.
     Jag är däremot inte så övertygad om att en utställning med enbart Twombly skulle framstå som särskilt intressant idag. Visserligen är det spännande att följa hans förenande av poesi och måleri och sättet han använder ordbilderna och myterna på. Men han är numera ganska lätt att placera i en modernistisk kanon. Här, däremot, där han får möta mentalt likasinnade från andra tidsåldrar, framstår han som självklar primus motor.

Tilläggas bör att utställningskatalogen innehåller utmärkta reproduktioner (vilket inte alltid är fallet med så här svårreproducerad konst), och att Jeremy Lewisons text är bland de mer informativa, vittra och chosefria jag läst på senare år. Uppenbarligen är han så bevandrad inom ämnet att han inte är i behov av några dimridåer.

Stockholm 2011-10-12 © Leif Mattsson


 


 

 

 


J.M.W. Turner, "Ljus och färg (Goethes teori), 1843 © Tate, London


Cy Twombly, "Kärlekens hetare stränder", 1985
Courtesy Thomas Ammann Fine Art AF, Zurich


J.M.W. Turner, "Raketer och blå signalljus varnar ångfartyg för grunda vatten", 1840


Claude Monet, "London, Parlamentsbyggnaden. Solljus i dimman", 1904
© RMN (Musée d'Orsay)/Hervé Lewandowski


Cy Twombly, Utan titel (Solnedgång), 1986


Claude Monet, "Den japanska bron", 1920-22
© Museum of Modern Art, New York


J.M.W. Turner, Rough Sea, ca. 1840-1845
© Tate, London

 

Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com