www.omkonst.com:
Konstakademien ut i ljuset
Tusen ledamöter, Konstakademien, Stockholm, 3/12 2011 - 5/2 2012

Text: Jan Manker

skriv ut denna text
"Lim-Johan målar"
© Åke Pallarp
"Pythagaros sats" © Cajsa Holmstrand
(Bland Nikehallens skulpturer)
Utan titel
© Karin Wikström

Ordet akademi kan lätt associera till något konservativt, vilket i viss mån är en berättigad koppling. Men det innebär inte att akademier av olika slag är ointressanta att studera. Detta blir nu tydligt när Konstakademien visar upp sina dolda skatter och okända historia i en brett upplagd utställning, där alla tillgängliga lokaler har fyllts med så kallade receptionsstycken. Varje ny invald ledamot har alltsedan akademiens start 1735 ombetts att som gåva lämna in ett konstverk, en arkitektritning eller något annat som representerar vad ledamoten sysslar med.

"Tusen ledamöter" är en unik och mycket brokig samling, bestående av 400 verk, där många av dem inte sett dagens ljus på åtskilliga år. Bakom utställningen ligger ett omfattande forskningsarbete av Akademiens intendent
Eva-Lena Bengtsson, som har resulterat i en underhållande och tankeväckande utställning av svenskt konstliv under 277 år, beledsagad av en innehållsrik katalog.

I den stora entréhallen låter man nutiden möta antiken. Sixten Lundbohms ”Från Forum Romanum” och Cajsa Holmstrands ”Pythagaros sats” bildar tidskilar in mot gipsavgjutningarna av de antika skulpturerna ”Laokoon gruppen” och ”Nike”. Möten mellan olika tidsepoker följer med i de olika salarna, vilket ger utställningen en dynamik som hindrar att man somnar in bland alla gamla porträtt.

När man vandrar runt stöter man på kära återseenden av idag rätt bortglömda konstnärer. Det förtätade lövverket i ”Parken vid Genazzano” av Gustav Wilhelm Palm representerar ett landskapsmåleri som var vanligt under det tidigare 1800-talet. Liksom många andra kolleger vandrade Palm ner genom Europa under fyra års tid för att slutligen ta sig till Rom där han stannade i tio år. I Rom uppstod en skandinavisk konstnärskoloni vilken fortfarande lämnar sina spår i form av Scandinaviska föreningen i Rom.

Möten mellan dagens ibland mycket avskalade, ibland brokiga och färgstarka receptionsstycken kontrasterar starkt mot 1800-talets ofta murriga och tunga porträtt inramade i tidstypiska, överdekorerade guldramar. Tydligare kan knappast tidsandan och de estetiska värdena framträda under olika perioder.
     Men bakom 1800-talets konstideal framträder ibland en mänskligare bild som i Carl Gustaf Hellqvists lilla skissartade och fräscha målning av hans dotter Märit. Hellqvist, som mest är känd för stora och lite stela historiemålningar som ”Waldemar Atterdag brandskattar Visby” avslöjar här en sida i sitt konstnärskap som fanns hos många 1800-talskonstnärer. Deras skisser och utkast känns idag mycket mer levande och äkta än de bilder de blivit kända för och visade upp offentligt.
      Det berättande genremåleriet var uppskattat under denna tid och representeras av en liten underfundig bild ”Förlovningsringen” av Ferdinand Fagerlin. En ung kvinna betraktar förväntansfullt ringen med dörren öppen till ett sovgemak i bakgrunden.

Vad som lättar upp stämningen i rummen med 17- och 1800-tals konst är också de utsökta arkitektritningarna. Ända tills datorer med olika ritprogram dök upp i slutet av 1900-talet har arkitekter varit tvingade att gestalta sina visioner med teckningar, tonade i akvarellfärg eller tusch med lätt hand. De gjorde också skisser och akvareller från sina resor och studier som ”Amboise” av Ernst Abraham Jacobsson.
      I nutida utslätade arkitektritningar har man förlorat denna personligt färgade dimension. Däremot upplever jag att dagens tredimensionella arkitekturmodeller, ofta skapade med hjälp av skickliga modellbyggare, har ibland kvalitéer som närmar sig skulpturala uttryck. Gränsen mellan konstarterna försvinner och modellen över ”Öijared Executive Country Club” av Gert Wingårdh är ett fint exempel på detta.

Merparten av senare tiders ledamöters bilder har man samlat i en ateljé högre upp i huset. Där möter man konstnärer som regelbundet dyker upp på nutida utställningar.
     Åke Pallarp arbetar ofta med att kombinera en svensk kulturtradition med ett modernt formspråk, här representerat av ”Lim-Johan målar”. Curt Askers ”Ljus i en dal” skalar bort detaljer och ger en naturupplevelse i en svartvit koncentrerad form. ”Figur nr 15” av Petter Zennström är en evighetssymbol som vittrar sönder i sin slutenhet. Texten ”fuck´n cowboy” på Karin Wikströms ilskna och råa målning leder tankarna mot förspelet till ett tidelag.
     Nere i Tengbomhallen vinkar slutligen den rörliga skulpturen ”Den outtröttlige supporten” uppmuntrande till en lång rad av Konstakademiens preses gjutna i brons. P-O Ultvedt lyckas ofta kombinera ett djupt allvar med uppsluppen humor.

”Tusen ledamöter” erbjuder en vanlig konstintresserad publik en spännande vandring genom 277 års svensk konst. Framför allt utgör dock denna utställning en guldgruva för den som vill tränga djupare in i Konstakademiens historiska labyrinter och den väcker många frågor när man vandrar runt i salarna.
      Några kvinnliga konstnärer lyckades till exempel bli ledamöter i Konstakademien under 17- och 1800-talet och den sista valdes in 1889. Sedan blev det stopp fram till 1954 då Vera Nilsson blev ledamot. Varför blev kvinnorna mer diskriminerade under modernismens genombrott? Det borde ha varit tvärtom!
      Man saknar också många manliga betydande konstnärer som GAN, Otto G Carlsund, Hilding Linnqvist, Torsten Renqvist, Olle Baertling med flera. Var orsaken till detta personliga motsättningar, var man alltför smalsynt när man skulle välja nya ledamöter eller tackade konstnärer nej till medlemskap?
      Det förefaller också som att ledamöterna i Konstakademien har varit mycket centrerade kring Stockholm och att andra delar av landet har glömts bort. Det som saknas i utställningen säger kanske lika mycket om svensk konsthistoria som det som finns där.
 
Men den kanske viktigaste frågan man ställer sig är vart Konstakademien är på väg och vilka framtidsvisioner den har. Akademien startade 1735 som ”Kongliga Ritareacademien” med syfte att ta hand om inredningsarbetet på det nya slottet och att ansvara för den konstnärliga utbildningen i Sverige.
      Funktionen som huvudman för konstutbildningen blev senare allt viktigare och än i dag förknippar många Konstakademien med Konsthögskolan. Men så lycklig är inte situationen. När man 1978 förlorade huvudmannaskapet för Konsthögskolan, som då kom att sortera under universitetet, innebar detta att man inte längre blickade framåt tillsammans med de unga konsteleverna.
       Akademien blev en organisation vars viktigaste uppdrag var att förvalta ett centralt beläget hus, ett fantastiskt konstbibliotek, en innehållsrik konstsamling och en rad fonder för att ge ut stipendier och bidrag. Det var förvisso intressanta och viktiga arbetsuppgifter men siktet inställd på framtiden var skadat. Jag tror att man inom Akademien är medveten om detta problem och säkert jobbar med det, men varför inte låta denna utställning bli ett avstamp för en öppen och rik diskussion om Konstakademiens framtidsvisioner.   

Stockholm 2011-12-13 © Jan Manker


 


 

 

 


"Park vid Genazzano" © Gustav Wilhelm Palm


"Från Forum Romanum" © Sixten Lundbohm


"Märit" © Carl Gustaf Hellqvist


"Förlovningsringen" © Ferdinand Fagerlin


"Amboise" © Ernst Abraham Jacobsson


"Öljared Executive Country Club"
© Gert Wingårdh


"Ljus i en dal" © Curt Asker


"Figur nr 15" © Petter Zennström


"Den outtröttlige supporten" © P-O Ultvedt


Konstakademiens Preses

 

 

 

Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com