www.omkonst.com:
Venedigbiennal i maximalismens tecken
Venedigbiennalen 2011, "ILLUMInations", Arsenale, Giardini, Venedig,
4/6 - 27/11 2011
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
© Christoph Schlingensief
(tyska paviljongen)
© Christian Boltanski
(franska paviljongen)
© Tintoretto
(Giardini, huvudpaviljongen)

Att välja entrén till Venedigbiennalen via Arsenale och det gamla repdrageriet är ingen bra rekommendation. Jag insåg det alltför sent även denna gång. Svårigheten att skapa variation i de extremt långsmala byggnaderna blottar samlingsutställningens repetitiva problem.
     För ett ögonblick trodde jag mig dessutom tillbakaflyttad till 2010, och besöket på arkitekturbiennalen. Vid ingången möts man nämligen av ett fingerat "indiskt ghetto" i fullskala, och efter det av arkitekturmodeller på utställningssocklar.
    Det blir något bättre längre fram, men årets Arsenale-upplaga visar sig vara en tämligen blek och "korrekt" historia. Dessutom med vissa hängningstekniska tveksamheter. Jag tänker då bland annat på de återkommande presentationerna av fotografi i multipla rader – ett slags salongshängning långt efter Salongens död. Nej, i Arsenale övertygar varken urvalet (som gjorts av årets biennaldirektör, Bice Curiger, Schweiz), eller själva presentationen.

Men visst finns här en del intressanta verk, som amerikanen Christian Marclays video "The Clock" där han sammanställt en mängd kända filmklipp med referenser till klockor och tid. Han fick för övrigt Guldlejonet som bästa konstnär på ILLUMInations.
    Även James Turrell (USA) kan sägas höra till de mer intresseväckande i Arsenale. Men kanske inte i första hand för verkets höga konstnärliga nivå utan för det distanslösa förhållningssättet till bild, andlighet och tro. Om det inte vore för Turrells beskäftiga vakter (som misstroget bligar på besökarnas förmodat smutsiga fötter) skulle installationen lätt tona bort i glömska.

I Giardini blir det betydligt intressantare och mer oförutsägbart. Dels för att huvudpaviljongen rymmer verk av en mängd innovativa konstnärer som Pipilotti Rist, Cindy Sherman, Sigmar Polke, Nathaniel Mellors, Peter Fischli, David Weiss, Tintoretto(!) med flera. Dels för att nationspaviljongerna ofta klarar att behålla den rumsliga dynamiken på ett tydligare sätt än i Arsenale.

Den paviljong som under mitt besök var på flest besökares läppar var den tyska, där Christoph Schlingensiefs (1960-2010) filmiska verk samlats i en katedralliknade presentation. Symbolerna är tungfotade och överspändheten själva drivkraften i detta maximalistiska totalverk: multipla dokumentärliknande videofilmer, uppstoppade djur på ett altare, graffiti på väggarna, mässande röster, skrik och hårda kyrkbänkar för besökarna. Presentationen utstrålar skuld, skam och botgöring – tyskt så det förslår. Men juryn tilltalades uppenbarligen så till den grad att den gav Tyskland Guldlejonet för bästa nationsdeltagande.

En annan av stornationerna, Frankrike, presenterar ett säkert kort i Christian Boltanski. Även här är det maximal attack som gäller i paviljongen som fyllts av en gigantisk tryckpressliknande maskin. Men resultatet blir ändå ganska svagt, och onödigt varumärkeslikt för denne viktige 1990-talskonstnär. För vem kan behålla intresset när ansikten av sextio nyfödda polacker och femtiotvå döda schweizare kombineras på tombolaliknande sätt? Kanske hade Boltanski mått bra av att låna lite av den tyska paviljongens skuldbörda för att beröra på gammalt hederligt Boltanskivis.

Berör gör däremot den engelska paviljongen, om än på ett något klaustrofobisk sätt. Mike Nelsons rumsbygge (som är ett återskapande av ett verk från biennalen i Istanbul 2003) består av trånga trappor, miniatyrrum, dammiga verkstäder och stängda dörrar. Ständigt avsmalnande och med knapp ståhöjd framstår rummen som råttfällor, riggade för att vilken sekund som helst slå igen om de intet ont anande besökarna.

Konstnärliga ikoner finns det gott om på årets Venedigbiennal. En av dem, Luc Tuymans, framträder här som curator för konstnären Angel Vergara i den belgiska paviljongen. Verket utgår från de sju dödssynderna, här illustrerade av videofilmer med kända personer som Pasolini och Berlusconi.
     Men försöket att kombinera automatistism med dokumentärvideo (genom att måla på plexiglasskivor framför videoprojektionerna) ger dock ett ganska klent resultat, framför allt ur måleriskt hänseende. Att glasskivorna sedan ställs ut som om de vore intimistiska konstverk blir i sammanhanget lite löjeväckande. De har inte befruktats av närheten till filmerna och har heller knappast något med dödssynderna att göra – om de inte är tänkta som symboler för girigheten och lättjan, vill säga.

Amerikansk konst har emellanåt en tendens att bli pompös och bombastisk. Ibland fungerar anslaget, ibland inte. Men på denna maximalistiska biennal är storslagenheten kanske motiverad. Här har konstnärsduon Jennifer Allora & Guillerma Calzadilla vält upp-och-ned på en stridsvagn för att använda den som löpmaskin. Spektakulärt, javisst, och tivolibetonat. Men också ganska nationstypiskt. Att läsa verket som en protest mot fordonets ursprungsfunktion är väl inte alltför långsökt, även om övertydligheten riskerar att förlöjliga syftet.

I den nordiska paviljongen har Andreas Eriksson fått möjligheten att dominera rent visuellt (Fia Backström deltar bara med audioverk). Med stor förväntan, efter att ha sett en hel del intressanta verk av Eriksson på Galleri Flach och Modernautställningen, är det svårt att inte känna aningen av en besvikelse. Visst är det nordiskt och lågmält, men i mitt tycke på ett alltför defensivt sätt för paviljongens arkitektur. Om Eriksson vill framstå som ett minimalistiskt alternativ till biennalens pompösa credo kan jag inte bedöma, men nedtoningen i de brunt monokroma målningarna leder snarast till ett utslocknande av färgen. Kanske är det avsikten, men eftersom det optiska fenomenet dels har med paviljongens flacka allmänljus att göra, dels med hur umbror och andra jordpigment återkastar (eller inte återkastar) ljuset, antar jag att det knappast är så.
    När sedan den stora målning som kontrastmässigt fungerar riktigt bra i sammanhanget skulle kunna signerats Per Kirkeby, blir man något undrande, och som sagt ganska besviken.

Men vad har då de tre Tintorettomålningarna i huvudpaviljongen att göra? Symboler för "illumineringen" (ILLUMInations) kan man ana; Tintoretto jobbade ju tveklöst med clairoscuro. Och dessutom är han en av Venedigs klassiska konstnärshjältar. Han smiskar naturligtvis de samtida målarna rent måleriskt/tekniskt, men jag tror ändå att man skulle behövt förankra hans deltagande tydligare i konceptet. Exempelvis skulle målningarna kunnat vara flera och spridits ut på mer oförutsägbara platser.
     Kanske var detta inte ekonomiskt eller säkerhetsmässigt möjligt, men som det nu är framstår Tintorettos deltagande snarast som en flört med Venedigs mäktiga intressenter. Men låt gå för det, flörta på. Och varför då inte låta Venedigs verkliga megastjärnor – Bellini, Tizian och Giogione – delta nästa gång? Allt för att spräcka den tidstrånga kostymen.

Stockholm 2011-06-08 © Leif Mattsson


 


 

 

 


© Andro Wekua (Arsenale)


© Dayanita Singh (Arsenale)


© Christian Marclay (Arsenale)


© James Turell (Arsenale)


© Adrían Villar Rojas, Argentina (Arsenale)


© Pipilotti Rist (Giardini, huvudpaviljongen)


© Nathaniel Mellors (Giardini, huvudpaviljongen)


© Angel Vergara (belgiska paviljongen)


© Allora & Calzadilla (amerikanska paviljongen)


© Andreas Eriksson (nordiska paviljongen)


© Tintoretto (Giardini, huvudpaviljongen)

 

Venedigbiennalen | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com