www.omkonst.com:
Fyrtiofem års subjektivitet
"En subjektiv historia", Galerie Aronowitsch på Konstakademien, Stockholm, 23/8 – 23/9 2012

Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
Installationsvy med Baertling och Judd (i bakgrunden)

Med utställningen ”En subjektiv historia 1966–2011” på Konstakademien gör William Aronowitsch bokslut efter 45 år i galleribranschen. I den subjektiva historieskrivningens anda kan man se utställningen som en installation med tyngdpunkt i den sena modernismen. Tidsaxeln är dock längre – från en medtagen Bellman tecknad av Sergel till Christian Partos digitala klocka med oroväckande minutrassel.

William Aronowitschs första utställning 1966 kallades "Konstruktiv idé" och bland utställarna fanns Arp, Delaunay, Vasarely, Bærtling och Herbin. De två sistnämnda vaktar nu, understödda av L-O Loeld och Sten Eklund, varsin ända av Konstakademiens mittsal – för det är mycket att hålla rätt på när det handlar om verk av bortåt 50 konstnärer.
    De flesta är svenska, internationellt verksamma och män, även om kvinnorna kommer i de yngre generationerna. Det är väl valda verk av Barbro Östlihn och Andy Warhol, Erik Dietman och Joseph Kosuth, Marie–Louise Ekman och Sivert Lindblom, Olle Kåks,  Annette Senneby, Cajsa Holmstrand, Kristina Jansson, Ulla Fries…

Ulrik Samuelson har porträtterat William Aronowitsch i helfigur med referens till ett bekant porträtt på Thielska. Konstnären har noterat med blyerts i målningen ”Varken Munch eller Thiel, men det är ju i alla fall du och jag”. Det känns som ett fint humanistiskt credo. Vi möter också ett koppel entusiastiskt sökande gallerihundar av Ebba Matz.
     Annars är stämningen mer strikt och sträng till formen och över de mer expressionistiska verken – Birgit Broms röda skridskoåkare, Rolf Hansons lätt skimrande duk och Tor-Göran Henrikssons lilla pietà i sjukvårdsförklädnad – svävar Lars Englunds svävande järnskulptur.

Matthias van Arkels måleri i silikongummi visar hur den abstrakta expressionismen kan kontrolleras utan att berövas all energi. I en monter kan man begrunda Man Rays idé om självporträtt, en flexibel spegel för att ordna sitt porträtt så att det passar.
    Här finns också ett konceptuellt flöde som Joseph Kosuths definitioner av orden svart och grått, Donald Judds och Sol Lewitts minimalistiska verk, samt Christos skiss av övertäckningen av gallerifönstren då det låg på Strandvägen.

Debatt har förts om att Barbro Östlihns måleri negligerats. Om så varit fallet, kan man i alla fall inte skylla på William Aronowitsch. Hon var en flitig utställare på galleriet under tre decennier. Här möter vi en av hennes stora flätmönstrade målningar, blå som himlen.

Stockholm 2012-08-29 © Niels Hebert


 


 

 

 


© Matthias van Arkel


© Ebba Matz
(i bakgrunden målning av Sonja Larsson)


© Christian Partos


© Barbro Östlihn

 

Galerie Aronowitsch, Stockholm | Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com