www.omkonst.com:
Den ogenerade egotrippens tidevarv
Miriam Bäckström, "Motsatsen till mig är jag", Lunds konsthall
, 4/2 - 25/3 2012
Text: Martin Hägg

skriv ut denna text
"Motsatsen till mig är jag", 2011
© Miriam Bäckström Foto: Lunds konsthall/Terje Östling
"Speglar", 2005–2012
© Miriam Bäckström Foto: Lunds konsthall/Terje Östling

Konstnärerna Tracey Emin, Pål Hollender och Gil & Moti använder alla jagets innersta vrår som stoff i den egna konsten. Filmer med intima möten, ocensurerade brev, den egna bröllopssängen – inget synes vara för privat för att behöva undanhållas allmänheten.
Denna samtidskonstens förbluffande oblyghet har sin motsvarighet i facebook, i tv´s realitysåpor, i serier och självbiografiska romaner.
     Men har vi som nyfiket tittar på verkligen kommit någon under skinnet bara för att hämningarna fått stryka på foten – eller tar vi bara del av ett högst prosaiskt linslusande, något kallt beräknat, tillrättalagt, regisserat, något konstruerat för stunden?

Miriam Bäckström rör sig världsvant i detta de oklara identiteternas dimhöljda landskap. I gränslandet mellan verklighet och fiktion där ett aldrig avstannande skådespeleri utgör ett fullt möjligt jag bland andra jag.
     Konstnärens intervjufilm ”Rebecka” blottlägger ett rollspel mellan två personer; intervjuaren och den intervjuade – snarare än att teckna ett kvinnoporträtt. Intervjuarens ”Vill du bryta nu?” följs av ett ”Gråt nu!” utan att gränsen mellan skådespeleri och paus, mellan manusbundet och fritt samspråk, någonsin klarnar.
      Samma motsägelsefulla känsla av spelad reality återkommer i konstnärens video ”Who Am I?” där en samling män och kvinnor, iklädda var sin badrock, nonsenssamspråkar oavbrutet med varandra a la ”You are always saying the same thing” eller ”I don´t have time to buy everything I need” – hela tiden kikandes i var sitt manus.


 


 

 

 

Människorna i Bäckströms videor och fotografier är så kameleontiska till sin karaktär att hennes berättelser verkar kunna fortgå i det oändliga – hela tiden finns ännu en sanning att lägga till de andra, alltid går det att pytsa ut ännu en skopa tvivlets grus i maskineriet.
    Miriam Bäckströms konst framstår som det ultimata svaret på den ogenerade egotrippens tidevarv. För i ett läge där gränsen mellan kontrollerat och frisläppt, mellan att förleda och att bli avslöjad, inte längre är skönjbar (eller kanske inte ens är av intresse) återupprättas paradoxalt nog det hermetiskt tillslutna privatlivets helgd. Vem är längre bekant med vem när allt filtreras på vägen?

Lund 2012-02-14 © Martin Hägg


Ur "Speglar", 2005–2012
© Miriam Bäckström
Foto: Lunds konsthall/Terje Östling

Lunds konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com