www.omkonst.com:
Målerisk balansakt
Susanne Johansson (fd Simonson), "One Wing", Galleri Magnus Karlsson, Stockholm
, 19/1 - 19/2 2012
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Labyrint IV", 2011, 105x95 cm
"Head Box II", 2011, 27x30 cm "Om en pojke", 2011 105x95 cm

Susanne Johansson (fd Simonson) är nog för flertalet förknippad med ett mjukt och sökande fördrivningsmåleri i nedtonade och väl avstämda färgvalörer. Hon lät sig tidigt inspireras av de visuella formförändringar som inträder vid dans och vid snabba fysiska rörelser, som rotationer och huvudvridningar. Dubbelexponeringar och rörelseoskärpa blev några av hennes metoder för att på duken fånga skeenden som annars enbart varit förbehållna fotografiet.

På den aktuella utställningen kan man fortfarande finna flera exempel på denna relativt avancerade måleriska teknik. I "Head Box II" och delvis också i "Om en pojke" skapar Susanne Johansson genom de suddiga konturerna och de upplösta anletsdragen en känsla av tid som passerar, en rent filmistisk rörelse.
       Men dessa exempel är här mer undantag än regel. Man kan i flera av de övriga målningarna – speciellt i landskapsskildringarna – ana en ängslan, en konstnärlig kräftgång där det personliga ersatts av det rent privata, som i "Metal Boxes". Dessutom blir det torra ansättningen av färg i graderade, gråmelerade toner i några fall lite väl oblygt snarlik den hos belgaren Luc Tuymans – en teknik han nära nog tagit patent på sedan årtionden tillbaka.

De nya, sökande och framåtblickande experimenten på denna utställning finner jag i labyrintmålningarna. Här arbetar Susanne Johansson med arkitektoniska rumsbyggen där skalan genereras (och åsidosätts) av ett antal barnhuvuden. I dessa perspektivistiskt uppbrutna bilder återför hon själva tiden som målerisk faktor. Men här skapar den ingen rörelserelaterad oskärpa, snarare då ett antal minnesrum: små lådor, kojor och luckor där hågkomster och återblickar aktiverats.


 


 

 

 

Det undflyende uttrycket "någonstans känner jag" skulle inte kunna var mer träffande skildrat än i Johanssons labyrintmålningar – som att finna sitt samlade liv decimerat till ett antal flyttlådor. Johansson använder sig här av en kombination av metaforer och fysiska beskrivningar; egentligen är de ett slags stillebenmålningar med väsentligt högre ambitioner än den belastade genrebildens.

Men även signaturmålningarna "One Wing I-II" (som givit namn åt utställningen) bär på mentala och kanske rentav euforiska övertoner. På de två målningarna ser man en kvinna dansa med armarna svävande i luften. Bakom dessa anar man (de immateriella) vingarna som möjliggör hennes flygfärd, åtminstone på ett metaforiskt plan.
      Här balanserar Susanne Johansson på den högstämda patetikens lina. Men hon lyckas ändå med bravurstycket att göra den enkla allegorin trovärdig, mycket på grund av att hon vet att värdera den måleriska antydningen högre än entydigheten.     

Stockholm 2012-02-01 © Leif Mattsson

"One Wing I", 2011, 30x27 "Metal Boxes", 2011, 75x83.5 cm
© Susanne Johansson

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com