www.omkonst.com:
Med direktlänk till betraktaren
André Kertész, "My France", Fotografiska, Stockholm, 16/3 – 27/5
2012
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Danseuse burlesque, Paris, 1926
© Donation André Kertész
Un jour pluvieux à Montmartre, 31 octobre 1963 © Donation André Kertész Marché aux animaux, 1927-1928
© Donation André Kertész

Trots sin ryktbarhet som en av de mest betydelsefulla fotograferna under det tidiga nittonhundratalet kallade sig André Kertész (1894-1985) återkommande för amatör. I uttalandet ligger ingen falsk blygsamhet, han såg sitt avspända fotograferande mer som en förlängning av seendet än som en konstform, åtminstone till en början. Ändå går hans inflytande för en hel generation fotografer knappast att överskatta, något som Henri Cartier-Bressons ord ”Whatever we have done, Kertész did it first” tydligt illustrerar.

Fotografiskas presentation, bestående av ett sjuttiotal verk, fokuserar på den Ungernfödde Kertész tid i Frankrike 1925-36. Det är då flera av hans klassiska fotografier kommer till, exempelvis "Danseuse burlesque". Hans kringströvande med kameran i ständig beredskap öppnade för ett nytt sätt att se på fotograferandet – bortanför det dokumentära (även om också sådana kvalitéer finns). Numera är metoden standard, men Kertész var en av de tidiga innovatörerna på området. Med stort tålamod och med ett sällsynt sinne för komposition utvecklade han en egen teknik, en kombination av avspänt betraktande och reptilsnabbt beslutsfattande. Många är de fotografer som senare gjort denna metod till sin, som Cartier-Bresson, Koudelka, Moriyama, Strömholm med flera.

Man får ibland höra att André Kertész saknade fotografisk stil, att man utifrån hans bilder inte kan fastställa upphovsmannen. Och visst ligger det något i det. Kertész sökte inte en igenkännbar fotografisk dialekt. Han sökte innehåll, berättelser, historier. Och när omständigheterna skiftade, och solen skapade rytmiska skuggsymfonier på marken, då skiftade också karaktären på hans bilder.


 


 

 

 

Denna lyhördhet inför blixtsnabba förändringar i omgivningen, samt hans avsaknad av "fotografiskt program", är kanske det som gör att hans bilder från tjugotalets Frankrike fortfarande känns så aktuella; de tyngs inte ned av någon tidstypisk emfas.

André Kertész rörde sig under Parisåren bland dåtidens avantgarde, bland bildkonstnärer och författare. Den strama bilden från Piet Mondrians hem är ett bra exempel på hans flexibilitet och lyhördhet, så kongenial med konstnärens bildestetik.
    Men ofta finns här också en lågmäld humor, ett slags dråpligheter i fryst form. I "Skuggmålaren" är mannen på stegen fångad mitt i händelsen när han (tycks) måla sin egen skugga på väggen. Och i regnbilden ses en person bära sitt bord som ett paraply.
    Oftast är stämningarna dock nedtonade och skildringarna inkännande, som i fotografiet där den veke pojken ömt håller den lilla hundvalpen. En bild som genom sitt frontala uttryck upprättar en empatins direktlänk till betraktaren.

Stockholm 2012-04-11 © Leif Mattsson


La fourchette, Paris, 1928 © Donation André Kertész


Fotografiska, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com