www.omkonst.com:
Examen med allvarston
Konsthögskolans magisterutställning (Konstakademien), kandidatutställning (Drottninggatan 81B), Stockholm,
31/5 - 17/6 2012
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
© Leontine Arvidsson © Disa Rytt © David Larsson

Om den nyligen avslutade examensutställningen på Konstfack kunde beskrivas som ett kreativt kaos så är Konsthögskolans motsvarighet tyngd av ett tilltvingat, eller nyktert, allvar. Det är naturligtvis en grov generalisering, men Konstakademiens vackra och krävande salar ger magistrarnas verk en omisskännlig ton av seriositet (på gott och ont). På Drottninggatan 81B, i ganska busiga och ruffiga butikslokaler, framstår kandidaterna som i högre grad experimentella och lekfulla.
    Men är det bara lokalernas olika karaktär som åstadkommer denna effekt? Är det möjligen inte också så att när de fem magisteråren är till ända och den krassa verkligheten tränger sig på (med studieskulder i nivå med grundutbildade läkares) så är allvaret lika drabbande som en vässad bila? Åtstramningen i presentationsformen på Konstakademien är således kanske både logisk och klok.

En magisterelev som definitivt ger uttryck för en särpräglad dystopi är Emma Houlihan. Hennes Sisyphosliknande bollrullare förmedlar, som i ett rörligt emblem, det nästan skämtsamt meningslösa i tillvaron. Hon är en av många elever som företrädesvis presenterar film på årets utställning. Och då talar vi inte om konstnärlig experimentfilm. Knappast. Här är det, med några få undantag, fråga om drift med (eller kärleksförklaringar till) tv-såpor, sockersöta relationsdramer eller överpedagogiska naturprogram. Inget för de verkliga cineasterna således.

Måleriet är i årets presentationer delvis satt på undantag. Men här finns ändå flera exempel på intressanta experimentformer, som Disa Rytts strama och monokroma måleriinstallationer med en både rak och konsekvent behandling av ljus och form. För att vara en presentation så tidigt i karriären är Rytts verk förvånande komplexa.
      Även Julius Göthlin intresserar sig för enkelhetens stringens i några blonda och rytmiskt neokonstruktiva verk. De leker med illusionen av djup på ett nästan fotorealistiskt sätt, men är ändå tydligt tvådimensionella.
     I Sebastian Nordbecks verk kan man se hur banalitetens ting förvandlas till artefakter genom själva skanningsprocessen. Ett slags maskintekniskt reproducerande som närmar sig måleriet i valörrikedom.
    Även Peter Larssons animerade filmloop går hantverksmässigt att betrakta som måleri. Den är närmast demonstrativt handgjord, med serietidningsklatschiga färger och drömlika rumsglidningar. Larssons verk håller sig på betryggande avstånd från all film med dokumentära anspråk.

Annars är det, förutom filmprojekten, de sammansatta installationerna som dominerar i år. Exempelvis lyckas David Larsson demonstrera hur monoman samlarsystematik kan bli till dynamisk rumsgestaltning i den omvittnat svårbemästrade Nikehallen.
     Om David Larssons installation har ett konsekvent koncept så är Tamara Hendersons mer enigmatiskt. Man associerar möjligen till Linde/Duchamp-utställningen i samma lokaler 2011. Det är något i materialvalen och kanske också i den åldrade tekniken som klingar bekant. Att installationen har den dynamiske seriekatten Garfield som primus motor gör ju inte saken sämre.

Ett rejält gångavstånd bort, på Drottninggatan 81B, huserar kandidaterna i gamla labyrintiska butikslokaler.
      Direkt vid entrén möts man av Anders Moss märkliga ljudmaskin. En tingest som vid handvevning kan fås att trumma och skapa diverse (o-)ljud. Det är en snillrik apparat, något som PO Ultvedt eller uppfinnarjocke skulle kunnat åtstadkomma. Här har vi den smittande humorn jag eftersökte tidigare, kombinerad med en fascinerande hantverkskänsla.
      Ett par steg längre in i lokalen fortsätter det: i ett gigantiskt skatbo, gjort av Leontine Arvidsson, sitter två människoskator och samtalar med en terapeut om kärlekslöshet och relationsproblem (skator emellan!). Samtalet utspelar sig i en monitor, men man anar vilken kraft installationen skulle kunna få med tre verkliga personer i boet istället. Kanske en framtida vidareutveckling av projektet?

Lekar för vuxna inbjuds man till av Peppe Borge och Carolina Näslund, eller åtminstone bjuds redskapen därtill. Hur de är tänkta att fungera är inte lätt att bli klok på, men helt klart rör det sig om lekar med mycket "vuxet" innehåll. Dessutom fungerar objekten som självständiga skulpturala former med särdeles särpräglade funktioner.

Kanske var årets nyordning, med kandidaterna på behörigt avstånd från magistrarna, ett lyckat scenario ändå. De två utställningarna framstår på så sätt som mer konstnärligt autonoma, vilket bör gynna både magistrar och kandidater. De mer lättviktiga jämförelserna mellan den treåriga och den femåriga delen av Konsthögskolan kommer nu i andra hand, och respektive elever ges större chans att synas som enskilda konstnärer.

Stockholm 2012-06-05 © Leif Mattsson


 


 

 

 


© Calle Holck


© Tamara Henderson


© Emma Houlihan


© Julius Göthlin


© Sebastian Nordbeck


© Peter Larsson


© Anders Moss


© Peppe Borge & Carolina Näslund

 

Konstakademien, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com