www.omkonst.com:
Elefantens vita dröm
Klara Kristalova, Bonniers Konsthall, Stockholm, 25/4 - 29/7 2012

Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Klara Kristalova vid verket "Resenärer", 2012 "Elefant", 2012 © Klara Kristalova "Komoder", 2012 © Klara Kristalova

"Det handlar om naturen, det är ju där jag är", säger Klara Kristalova. Och visst känns det som om Bonniers Konsthall för ett ögonblick förvandlats, som om naturen mellanlandat i kulturen. Krocken mellan de svarthumoristiska keramikfigurerna och den spatiösa modernistarkitekturen är slående. Polariteten skänker transparens åt Kristalovas metaforik, den framstår här som både genomlyst och naturlig, utan att det drömlika och egenartade går förlorat.

Keramiken som material ger Klara Kristalova den hantverksmässiga frihet hon eftersöker. Ursprungligen målarutbildad valde hon ändå tidigt att arbeta med tredimensionella uttryck. Och som barn till en konstnär föll valet på den mindre belastade glaserade keramiken, ett material som för tio, tjugo år sedan ansågs lite udda för en konstnär med ambitioner. Idag är det knappast så, Kristalova har flera kolleger som insett det förhållandevis lättarbetade materialets många fördelar.

Att låta inre egenskaper eller känslotillstånd framträda genom den yttre fysionomin är något som Kristalova ständigt återkommer till. Figuren som trumpet sitter och begrundar sin situation får både åsenöron och mule, och dessutom lyssna till namnet "Tråkig och korkad". Och den njutningslystna minikvinnan intar fladdermusens uppfläkta form, en hondjävul med dubbeltydig titulering. I "Elefant" poserar den vita varelsen klassiskt och lätt förföriskt med sina blottade pubertetsbröst, sina vackra stora öron och sin imposanta snabel.
      I det nygjorda verket "Resenärer" har (flykting-)föräldrarna förvandlats till hjort och trädstam och det lilla barnet till ett leende äpple, lyckligt ovetande om familjens svåra livssituation. I "Komoder" framstår barnet fortfarande som en abstraktion i all sin människolikhet. Det har ännu inte nåtts av insiktens kroppsligt transformerande kraft. Det har däremot den ammande modern som hormonstinn intagit det vaksamma djurets roll – en metafor som känns följdriktig i Kristalovas bildvärld.

Sällan hör man oerfarna konstnärer reflektera över teknikens inverkan på det konstnärliga uttrycket. En diskrepans mellan avsikt och slutprodukt uppstår lätt när omedvetenheten om materialtekniska problem och motsättningar blir alltför stor.
      Det är här som Klara Kristalova framstår som så medveten och kongenial. Med självklarhet väljer hon ett "humant" material för sina humanistiskt inriktade historier. Hon arbetar inte med hårda videopresentationer, med stilbrott eller ironier. Här finns ingen cynism eller teatral posering. Hon menar allvar, mitt i allt det befriat galghumoristiska.
      Att berätta en historia, att beskriva ett mänskligt tillstånd, det är för henne det primära. Och om metaforen eller fabeln inte räcker som tankebrygga kan den förändras, förskjutas, förlängas. Som i verket "Lång flod" där kvinnans svarta, böljande hår sammansmälter med tungan/uppstötningen/orden som väller fram som en flod mellan hennes läppar.

Stockholm 2012-04-25 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Tråkig och korkad", 2009 © Klara Kristalova


"Fladdermusen", 2009 © Klara Kristalova


"Lång flod", 2009 © Klara Kristalova


 

Bonniers Konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com