www.omkonst.com:
Schjerfbeck i helformat
Helene Schjerfbeck, Ateneum, Helsingfors, 1/6 – 14/10 2012

Text: Niels Hebert

skriv ut denna text
Helene Schjerfbeck i början av 1890-talet. Okänd fotograf Helene Schjerfbeck, "Min mor", 1902
Foto: Hannu Aaltonen
Helene Schjerfbeck; "Självporträtt med röd fläck", 1944, Foto: Hannu Aaltonen

I år är det 150 år sedan Helene Schjerfbeck föddes och med den hittills största utställningen av hennes verk (300 stycken) uppmärksammar Ateneum i Helsingfors jubileet. Utställningen är kronologisk, men en känsla av finrum infinner sig, De konflikter konstnären hade att utkämpa har sopats under salongsmattan.

Som 18-åring fick Helene Schjerfbeck sitt första stipendium av Finska Konstföreningen, som fallit för hennes historiemåleri. Fler följde, men i längden ansåg föreningen att motiv som fattiga barn i Frankrike inte dög. Man ville ha något nationellt och stödet upphörde. I utställningen sägs att hon ”gick sina egna vägar”. Men vad skulle hon göra? Förståsigpåarna såg inte hur väl hon kunde gestalta människors känsloliv.

Efter en olycklig tid som lärare på Konstföreningens ritskola i Helsingfors flyttade Helene Schjerfbeck 1902 med sin mor till Hyvinge. Det dröjde 15 år innan hon åter satte sin fot i huvudstaden. I utställningen tycks flytten oproblematisk. I brev berättade hon om livet i Hyvinge med dyrtid, lappande av kläder, den sjuka modern, feber, värk, fukt, kyla, städning, eldning, migrän och en längtan till Frankrike och ljuset.
    Men Helene Schjerfbeck gav inte upp. I porträttet av den läsande modern räcker den kritiska blicken, händerna och hållningen. Där finns också en syende kvinna – glasögonen, blicken och händerna säger allt. Kvinnorna är inte (endast) målade, utan närvarande genom de rum av närmast unik uppmärksamhet konstnären skapade kring dem hon porträtterade.

Självporträtten är återkommande hållpunkter för uppgörelser, eller som domedag över sig själv, som Ibsen kallade diktandet. Samtalen med andra och inre och yttre konflikter ligger i öppen dager.
    I målningen "Väninnorna" kan man ana ett dubbelt självporträtt och en studie i mänsklig kluvenhet. De två kvinnorna tycks vara varandras motsatser, en svunnen skönhet och en tung gestalt, grovhuggen i alla avseenden.

Det finns så många fina porträtt i utställningen, som fadern med de ljusaste av ögon och raden av allvarliga kvinnor ur den borgerliga sfären, alltid i fortlöpande samtal om vad en människa är. De är självporträttens motpoler, men lika viktiga för konstnärens utveckling.
    I en sal finns några sena självporträtt där skuggor i ena ansiktshalvan ibland kan bli aggressiva streck. Men de är blandade med andra målningar som för att inte störa publiken med för hög koncentration av åldrandets ansikte. Eller är jag misstänksam i överkant?

Helsingfors 2012-08-21 © Niels Hebert


 


 

 

 


Helene Schjerfbeck, "Kaliforniskan I", 1919
Foto: Hannu Aaltonen


Helene Schjerfbeck, "Konvalescent", 1888
Foto: Hannu Aaltonen


Helene Schjerfbeck, "Vedhuggaren I", 1910-11
Foto: Hannu Aaltonen

 

Ateneum, Helsingfors | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com