www.omkonst.com:
Arr
Text: Kjell Strandqvist

skriv ut denna text


Kjell Strandqvist
© Foto: No WaIT AB

 

 

 

 

 

 

 

 

Stora utställningar och presentationer av individuella konstnärer på museer och konsthallar påverkas ofta av att själva byggandet av de scenerier, som önskats eller krävts, överlåtits till respektive institutions verkstäder. Inte sällan stannar det hela vid förenklade praktiska resultat som dikteras av de resurser och kunskaper man har för handen. Det kan naturligtvis bli gediget men ofta saknas känslan för detaljen eller noggrannheten som karaktäriserar just det ”där” konstnärskapet.
     Att anställda tekniker inte har samma relation till verk och vision som konstnären är förståeligt, hur skulle det kunna vara annorlunda. Oavsett vem som gjort vad led i mitt tycke Klara Kristallovas härligt levande verk på Bonniers Konsthall svårt av scenbygget som var lite för pedagogiskt och duktigt men simpelt gjort. Kändes heller inte riktigt nödvändigt.
     Det enastående med hennes verk omsorgen om uttrycket ömt vårdat i en form som varken är måleri eller skulptur, vann inget på det sceneriet. Intima små vardagliga händelser och fysiska förnimmelser som gestaltas med avväpnande tillit. Lovikkavantar styva av snö, de allt för stora stövlarna eller sorgen över en förlorad fjäril. En yster samling av unika objekt som visserligen kan sättas in i ett sammanhang men som inte nödvändigtvis behöver det; de är ofta ett sammanhang i sig själva. Men om det görs måste utförandet av det sceniska rummets detaljer hanteras med samma espri och omtänksamma hand som den som format bilderna och objekten. Det är en mycket skör tråd som inte tål vad som helst, utan förståelse för utförandets betydelse flyr förvandlingen.

En flasktorkares estetiska utförande är av underordnad betydelse för idén om konstverket som överenskommelse. I en installation påverkas inte föremålens innebörd av hur de är producerade kvalitén ligger i konceptets intellektuella höjd, det räcker inte att bara ställa in ett ovanligt objekt. För ett autonomt konstverk, en målning exempelvis, är problemet delvis av en annan art där ligger kvalitén i utförandet.

När begreppet installation dök upp och tog plats på scenen påverkade det även den traditionella utställningsformen. En utställning var för inte allt för länge sedan mer eller mindre en slags redovisning av en arbetsperiod eller ett koncept ungefär som sammanställningen av ett antal dikter, med en idé eller ett tema, för en diktsamling. Det var många gånger ganska okomplicerat, förutsättningen var ett rum, en volym som omgavs av väggar, i huvudsak handlade det om exponering av enskilda verk. Även om utställningen som helhet var viktig och eftersträvades kunde den ändå brytas ned i ett antal fristående delar vilka inte var absolut beroende av varandra. Ofta visades en ansenlig mängd två eller tredimensionella verk, i dag har det fått en mer japansk karaktär, betydligt mer spartansk.
      Attityden har på ett sätt ändå blivit mer avspänd, utrymmen kan lämnas fria, alla ytor behöver inte alltid tas i anspråk. För att skapa rytm och dynamik utnyttjas numera även rummets arkitektoniska egenskaper som en aktiv part i interaktionen mellan bilder och objekt.
      Möjligen skall förändringen också ses i skenet av modernismens vilja att komma bort från illusionen med betonandet av ytan, vilket gör att bilden som objekt accentueras, vänder sig ut mot betraktaren. Att det enskilda verket ibland reduceras till aktör i en större rörelse är det pris man tvingas betala.
      Emellanåt tycks det mig som om den övergripande idén överskuggat de singulära verken med ett anspråk som de enskilda delarna haft svårt att motsvara. Men det skall i ärlighetens namn sägas att det omvända också kan gälla, det vill säga att de enskilda verken ibland har en annan och högre kvalitet än pretentionen i rubriken. Med reformeringen av formen har själva strukturen getts en betydelse som den tidigare inte haft, till och med separatutställningar kan idag vara ganska omfångsrikt uppbyggda. Det är lätt att begripa att påkostade och anslående utställningsarrangemang, organiserade kring koncept eller teman, krävs för att tillfredsställa det behov som uppkommit med den kraftigt växande konstscenen. Att offentliga kulturinstitutioner, museer, privata konsthallar och internationella gallerier med ekonomiska resurser driver utvecklingen är förståeligt. En mindre välkommen sida av förhållandet är den kulturella kommersialiseringen. Det är main-stream som gäller, konkurrensen är stor, saker och ting kostar pengar det behövs publik och kunder.

Även om tidens syn på hur artefakter skall exponeras har förändrats ganska radikalt är det ändå i många fall en fråga om fristående konstverk insatta i ett sammanhang. Det är trots allt fortfarande en viss skillnad på ett arr. och ett verk.

Stockholm 2012-09-05 © Kjell Strandqvist

 


 

Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com