www.omkonst.com:
Stil och konstans
Text: Kjell Strandqvist

skriv ut denna text


Kjell Strandqvist
Foto: Karin Norén,
Enjoy Scandinavian Art

 

 

 

 

 

 

 

 

Stil är ett grepp eller en gest som gör en konstnärs verk lätt att identifiera, ett slags generalisering av ett uttryck vilket kan vara en tillgång i ett socialt och merkantilt rum, men som har en upp och en nedsida. Det är sorgligt att se en uttrycksfull gest reduceras till ett mekaniskt grepp när det som en gång var levande har stelnat. Men jag har också noterat att det ibland verkar vara problematiskt att skilja på vad som är stil och en oundviklig sida av ett utvecklat konstnärskap. Att inte uppvisa ett nytt ansikte vid varje utställning behöver inte betyda att man gett efter för stilens frestelser. Ibland får man rikta sin blick lite vid sidan av för att få syn på vissa differenser som kan problematisera bilden.

Trots variationen mellan de verk en målare producerar över tid skall man ofta finna att det är något i sättet att handskas med materien som förblir densamma. Mognad i konstnärlig utveckling inrymmer ofta en slags teknisk konstans i relation till materien någonting som likväl medger viss förvandling när ett nytt innehåll är för handen. Vilket inte betyder att verken nödvändigtvis behöver bli mekaniska och döda eller bara upprepning.
      Man kanske skulle kunna likna förhållandet vid en prismatisk konstant vilken möjliggör att gång efter annan vända en fräsch sida till. Eftersom mycket av det som åstadkoms har sin upprinnelse i samspelet mellan innehåll och materie krävs en känsla för inflytandet de har på varandra med öppenhet för vad som händer vid ett omslag. En bilds idé både inverkar på och påverkas av mediet; vad som kan få det hela att se nytt ut är hur relationen mellan de prismatiska delarna skiftas, hur stoff appliceras och innehåll formas.

Det kanske inte är helt fel att göra en jämförelse med språkets relation till innehållet i en text. Ofta talar man om dess kvalitet som något oavhängigt innehållet. Inom litterär kritik är det naturligt att betrakta språk och innehåll som jämförliga storheter i ett ömsesidigt beroende, befruktande varandra. Ingen nöjer sig väl med att enbart vara begriplig, det är ändå fråga om litteratur och inte information. Språket i en text är inte oupplösligt förenat med sin substans, om så vore fallet skulle det knappast överleva en översättning till ett annat språk. Även om liknelsen är något haltande säger den en del om materiens förhållande till innehållet inom bildkonst.

Med konstans menas en relation till materie och teknik som i ett visst avseende förblir densamma över tid, trots förskjutningar. För att i trängt läge vrida prismat och ge nytt liv åt gamla löv fordras förståelse och lyhördhet för sambandet mellan komponenterna.
     Är då inte stil samma sak, kan man undra? Begreppet har lite mer av grimas över sig? Som något mekaniskt som tycks uppstå av andra orsaker. Stil är ofta följden av en framgång för ett särskilt uppskattat resultat som tyvärr inte tillåter mycket förändring av vare sig materie eller substans. Som betraktare är nog de flesta av oss ganska konservativa och vill gärna återvända till bilden som slog an i vårt sinne. Betraktarens krav på återbäring, eller konstnärens rädsla för att bli lämnad åt sitt öde, kan vara skäl nog att ge efter för enkel upprepning.

Ett par exempel på några betydande konstnärskap som utan att stelna i en stil ändå kunnat behålla något av sitt ursprungliga anslag kan kanske belysa tankegången lite bättre. Den amerikanske konstnären Brice Marden har i sitt måleri på ett övertygande sätt lyckats förflytta sig från ett plan till ett rum, en förändring som överraskade många när den inträffade. En förvandling, som trots allt bar egenskaper sprungna ur hans tidiga verk, skapade ett tryck som fordrade en utveckling av den koloristiska klangbilden. Allt har visserligen en annorlunda piktur men likafullt är förhållandet till ytan obruten och stoffet i nära förbindelse med hans andra arbeten. Den gestiska teckning som numera präglar hans måleri är ett steg som inte tagits utan ansträngning. Det visar att en arbetsmetod kan innehålla både en fast och en flytande punkt som rätt hanterad kan ge en uppseendeväckande och intressant utdelning.

Man kan fråga sig om det fenomen jag försöker beskriva endast gäller för konstnärskap som vuxit ur ett materiellt förhållande, i ett slags hantverklig förbindelse. En konstant i ett utpräglat konceptuellt konstnärskap är kanske inte lika enkelt avläsbar, även om det tycks mig som om många idéer endast passar vissa bestämda material.
     Hur ser det ut för en konceptuell konstnär som Pippilotti Rist exempelvis? Går det att se en konstant, något återkommande, i de verk hon producerat? Jag tycker det, där finns en slags transparens i både fast och illusorisk form som hon ofta med framgång använder sig av i sina gestaltningar. Hon återvänder gärna till olika ämnens egenskaper som utnyttjas för svindlande utsagor om tillvarons elasticitet. Vi erbjuds en rörlig och avväpnande naiv bildvärld vilken spetsas med en drastisk, lite aggressiv humor, där det är lätt att tappa balansen och falla ned i kaninens hål.
    Allt verkar finnas redan från början, resten av resan handlar om hur man tar om hand, utvecklar och varierar de möjligheter som ligger inbäddade i de brådmogna, trevande försöken.

Stockholm 2012-03-28 © Kjell Strandqvist

 


 

Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com