www.omkonst.com:
Strindbergs universum
"August. En djefla utställning", Liljevalchs konsthall, Stockholm, 5/10 2012 – 6/1 2013

Text: Gunilla Bandolin

skriv ut denna text
Den gråtande gossens rum med målningharna "Sol går ned uti hav", 1903 (t.v). Olja på duk. "Den gula hösttavlan", 1901 (t.h) Olja på duk.
Foto: Mathias Johansson
 

Barnkammaren med målningen "Underlandet", 1894. Olja på papp, samt tapet och matta från målningen.
Foto: Mathias Johansson

I ”August. En djefla utställning" får vi, bokstavligen, gå in i Strindbergs måleri, dramer och liv. I stället för tidsmässig indelning får varje rum i utställningsrummen vara en aspekt av Strindbergs universum: Barnkammaren, De små gnetiga bokstävernas rum, Guldmakarens rum, Rättegångsrummet, Stora Grusharpans rum, Kryptallens rum med flera. Liljevalchs utställningsteam struntar ärevördigast i att dela in Strindberg på de sätt som vi lärt oss i litteraturhistorien: 70-talets radikal, 80-talets naturalist, 90-talets ockultist, 00-talets symbolist. De hävdar på detta sätt en kontinuitet i Strindbergs konstnärliga liv, som känns samtida. Strindberg utforskar sitt konstnärliga landskap och uppehåller sig på olika ställen under olika tider.

Konstkritikern Douglas Feuk, tolkar i en brilliant föreläsning i utställningen, måleriets betydelse i Strindbergs skapande. Måleriet var ett alternativt uttryckssätt under skrivarkriser, menar Feuk. I måleriet kom de oformulerade, vaga, känsloaningarna till uttryck. Han uppmärksammar den ofta kletiga horisontlinjen i Strindbergs målningar, och menar att det är den, inte de lite ditsatta träden eller ruskprickarna, som representerar Strindberg själv! Under flera år på 90-talet titulerade sig Strindberg som vetenskapsman. För honom tycktes det inte finnas någon skarp gräns mellan att måla och att göra alkemistiska ”vetenskapliga” experiment. Feuk föreslår att målningarna och experimenten var av samma art: Strindberg blandar död materia för att åstadkomma liv. Själva blandandet är den viktiga, naturhärmande handlingen. Strindberg experimenterade också med fotografi och typiskt nog var det de kemiska eller tekniska aspekterna av fotografiet som intresserade honom mest, och några bilder han gjorde förebådar långt senare experiment med foto utan kamera, med användandet av fotokemikaler, papper och ljus.

Strindberg har för mig ibland känts gubbig och trist i sina teateruppsättningar. Min tonåriga flicka ser Spöksonaten med mig och undrar varför männen är så taskiga mot tjejerna, innan hon förlorar intresset och börjar fingra på sin telefon. När jag ser Liljevalchs ambitiösa och originella Strindbergsutställning får jag lust att börja läsa honom igen, till exempel texten om ”Slumpens roll i konstskapandet”, en essä utgiven först på franska, sedan översatt till svenska. Det är en verkligt framsynt text om konstnärens metod. Hur konstnären måste göra sig vän med tillfälligheterna. På utställningen visas som en illustration en liten bronsskulptur av Strindbergs hand. Strindberg beskriver dess tillkomst. Han har haft för avsikt att skulptera en bedjande yngling, lyckas inte och får ett utbrott som handgripligt går ut över skulpturen. Skulpturen trycks ihop: håret blir en barett, benen viker sig.
     ” Se! En metamorfos som Ovidius inte hade drömt om/…./Efter en liten retusch blir statyetten fulländad det vill säga betraktaren fick det önskade intrycket.”
     Denna uppmärksamhet på tillfälligheterna och slumpen känner nog de flesta konstnärer igen sig i.

Flera rum har kraftfullt uppförstorade Strindbergsmålningar, från små format till meterstora målningar. I dessa rum blir det uppenbart att det är möjligt att jämföra Strindberg med både amerikanska abstrakta expressionister, som Rothko och Newman, liksom1980-talsmålare Richter och här i Sverige Max Book. Ibland har målningarna förstorats ännu mer och bildsjoken har blivit mattor som täcker väggar och golv. De mjuka, tapetserade målerirummen gör mig upprymd. De lägger till en sinnlighet som finns förborgad i måleriet och som inte riktigt kommer fram i dess ursprungliga storlek.

På Liljevalchs har man valt att avstå från att vilja informera om Strindberg, med text och foton, och i stället försökt gestalta honom. Vad finns det för kunskap i det rumsliga, i färg och form och ljus och ljud? Mycket, visar det sig. I Rättegångsrummet finns också Tiden med som enhet. Jag sitter ner och lyssnar i någon av hörlurarna: Här Bibi Andersson barnsliga, vädjande röst i någon uppsättning som jag sett eller hört som radiodrama, förmodligen fröken Julie. Jag blir medveten om att Strindberg varit en ständig följeslagare i allas våra liv sedan sin död. Kommer han att vara det också i dotterns liv? I så fall måste de misogyna dramerna ge plats åt andra texter. Hans måleri och syn på konstnärens metod känns samtida. Och utställningen förebådar intresset för nya delar av Strindbergslandskapet. På Liljevalchs får man äta Strindberg som daggmasken processar jord. Jag är med hela djefla vägen.

Stockholm 2012-11-21 © Gunilla Bandolin


 


 

 

 


August Strindberg. Foto från 1891


Kryptallens rum: Tapet från original "Kryptall", Kymmendö,1873. Blyerts. Foto: Mathias Johansson

 


August Strindberg. Foto från 1891

 

Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com