www.omkonst.com:
Fotografisk mästarklass
Christer Strömholm, Fotografiska, Stockholm, 24/8 - 24/11 2012

Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Kischka & Daniel", Paris 1962
© Christer Strömholm/BUS
"Martine", Paris 1968
© Christer Strömholm/BUS
"Bleka damen", Barcelona 1959
© Christer Strömholm/BUS

Hur man än färdas inom svensk fotohistoria kommer man förr eller senare att stöta på fotografen/konstnären Christer Strömholm (1918-2002). Han dyker upp som något av en milstolpe, som en måttstock och inspiratör för generationer av unga fotografer. Under tio års tid drev han, tillsammans med Tor-Ivan Odulf, den ryktbara Fotoskolan, och många är de numera berömda fotografer som fått sin första skolning där.

Strömholmutställningen på Fotografiska är mycket omfattande. Här finns exempel från snart sagt alla olika konstnärliga faser i Strömholms liv, från de grafiskt renodlade verken från fyrtiotalet, över Parisbilderna på transsexuella, till de märkliga polaroidexperimenten från sent sjuttiotal.
      Men det är sällan kronologin får någon större betydelse; Strömholms bilder är sällsynt tidlösa och svårdaterade. Dessutom är det näst intill omöjligt att peka på något specifikt stildrag som särskiljer honom från sina samtida, vilket han för övrigt delar med en annan av nittonhundratalets stora fotografer: André Kertész. Ändå finns där en svårgripbar men omisskännlig ton som gör att man, när man ställs inför ett verk som "Bleka damen", genast ser namnet Christer Strömholm framför sig.

Tidigt utmärkte sig Strömholm som något av en fotografins enfant terrible. Redan med utställningen "Dödsbilder" (1966) överskreds många oskrivna tabugränser, och med bilderna på de transsexuella i Paris var även de lagliga gränserna passerade; det var i Frankrike vid den tiden förbjudet för en man att klä sig i kvinnokläder. När bilderna på Nana och "hennes systrar" slutligen publicerats i tryck hade det gått över tjugo år sedan de togs ("Vännerna från Place Blanche", ETC Förlag 1983).

Även privat och i sin roll som lärare var Strömholm tämligen egensinnig. En kombination av massiv dominans och totala frihetskrav ställde eleverna inför svåra lojalitetsbeslut: att underordna sig mästaren (och därmed gå under) eller tänka fritt (och få sig en skopa ovett). Lyckligtvis var det det senare som Strömholm helst önskade att eleverna valde; man kan nästan påstå att han föraktade svagheten, eller snarare det konstnärliga velandet. Många av dem som frigjorde sig från giganten blev också paradoxalt nog nära vänner med honom.

Christer Strömholm verkade naturligtvis inte i någon hermetiskt sluten värld. Vid hans många resor (bland annat till Japan och Hiroshima) samt under de långa vistelserna utomlands (främst i Frankrike) kom han att träffa och umgås med representanter för nittonhundratalets avantgarde. Han verkade heller inte vilja dra någon gräns mellan fotografiets förtrupp och konstens. Följdriktigt titulerade han sig själv också "konstnär" och inte "fotograf" när Moderna Museet 1986 ville presentera honom i helformat. Konstnär fick det bli, och med utställningen "Nio sekunder av mitt liv" befäste han sin ställning som en av de stora inom både svensk och europeisk fotohistoria.
     Att det sedan skulle dröja ända till 1998 innan han fick motta det prestigefulla Hasselbladspriset är helt en annan historia.

Stockholm 2012-09-05 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Pojkarna", Montreuile, Paris 1962
© Christer Strömholm/BUS


Arles 1949
© Christer Strömholm/BUS


"Nana", 1959
© Christer Strömholm/BUS


 

Fotografiska, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com