1
  TEMA: OMKONST TIO ÅR 2002-2012
 
 
Thomas Anderberg
Lullabies och Brillolådor i Moderna Museet

(1)
Här om dagen befann jag mig i en av Moderna Museets visningssalar. Jag skulle bevaka ett evenemang i tonsättarfestivalen Nordiska Musikdagarna. Några stolar hade placerats ut kring ensemblen i salens mitt, där den danske kompositören Jesper Holmén satt framför ett enkelt mixerbord och en laptop. Framför honom satt två män som fått till uppgift att dra i snörena till de tygdjursspeldosor som hängts upp på två ställningar. Männen gick allvarligt in för uppgiften, såg ner i partiturens instruktionsscheman och drog i än det ena snöret, än i det andra, så att tygdjuren ryckte till, oupphörligt leende. Först hördes knappt något alls, men så småningom togs ljuden upp av de monterade mikrofonerna och pinglande barnvisor trängde igenom sorlet.
      Tonsättarens programförklaring till stycket var enkel nog: ”En speldosa får dig att känna dig trygg men så snart det är flera av dem blir det hemskt. ’Lullabies’ vecklar upp detta hemska.” Men under de första minuterna var det mest gulligt. Och tålamodsprövande. Efterhand började jag tänka på annat, och den sysslolösa blicken flyttades till de övriga besökarna, som tycktes pendla mellan allt ihåligare förväntan och stigande uttråkning. Med den mönstringen avklarad återstod att utforska verken på väggarna, där man urskiljde några av popkonstens signaturverk. Bland annat sex stycken Brillolådor, som jag till min förvåning såg staplade i ett av hörnen. De hade givetvis placerats där helt oberoende av vad som skulle ske här denna dag, även om sammanträffandet såg ut som en tanke.

I takt med att pinglandet och klirrandet förstärktes drogs intresset åter till skeendena på golvet. Männen drog allt snabbare i trådarna medan tonsättaren pressade reglagen närmare maxläget. Jesper Holmens verkbeskrivning kan framstå som självklar, men anger förstås något utöver det som syns och hörs. Utan denna ramtolkning hade säkert många uppfattat skeendet som blott underhållande, alternativt helt tanketomt. Nu förstod man åtminstone så mycket att hållningen var kritisk, inte munter.
      Som kritiker var det bara att försöka ta fasta på den antydda avsiktsförklaringen. Alltmedan speldosorna klirrade allt högre och mer kaotiskt började jag grubbla på hur jag skulle skriva om det här så att det skulle bli intressant att läsa. Givetvis var det frestande att ta steget vidare från verkbeskrivningen och se kompositionen som en kommentar till den avtrubbning som det resursslukande konsumtionssamhället försätter sina offer i, en känsla som Brillolådorna i bakgrunden förstärkte. Eller sa stycket kanske i stället något om barnens alltmer utsatta situation i dagens hårdnande klimat?

(2)
En stor del av kritikens uppgift består just i detta, att genom projiceringar och associationer vidga det skenbart enkla så att det får en betydelse utöver det genom sinnena omedelbart givna. Det gäller inte minst sedan modernismen och den påföljande minimalismen gjort det svårare att finna kopplingar till företeelser utanför verkens ramar. Vilket i sin tur förstärkts av att tongivande estetiker under 1900-talet som Greenberg, Beardsley med flera inskärpt att verket bör ses frikopplat från upphovsmannens eventuella avsikter. Kritikerna har därmed förvandlats till meningssökande guider som förmedlar verkens latenta betydelser enligt mönster som satts av äldre tolkningsföreträdare.
     Den här projiceringsverksamheten gäller i synnerhet för konst- och musikkritiker. Vi tvingas använda ett uttrycksmedel anpassat för en verksamhet – den litterära – för att förmedla det som sker i helt andra former: bild och ljud. I övergången mellan dessa uttrycksformer pressas språket på ett sätt som innebär att gränslinjen mellan beskrivning och tolkning gärna blir flytande. Metaforerna nästlar sig in i det deskriptiva, i synnerhet när den påbjudna textlängden är kort. Det är lätt hänt att en övergripande tolkning hakar fast i den givna ”beskrivningen” och ses som en självklar komponent hos den. Inte sällan klibbar sådana tolkningar fast vid verket och kommer med tiden att utgöra en del av dem. Det händer att ett verks mening helt och hållet är kritikerns verk.

Visst, noterade jag med pinglandet härjande i öronen, det har varit en bekväm arbetsdelning för alla inblandade. Konstnärerna målar och komponerar, kritikerna bidrar med uttolkningar som sedan vidareförs och ibland problematiseras av konst- och musikhistoriker. Det är inte svårt att förstå att de moderna tonsättarna och målarna gärna överlåtit den tolkande insatsen till kritikerna, som utgjort förmedlande länkar mellan upphovsmän och publik i ett samhälle med ett fåtal mediecentra. Och kritikerna har på detta sätt kunnat stärka sina positioner. De har inte bara tjänat som värderare utan kunna träda in i rollen som sammanfattande filosofer och trendsättare. Ju mer kryptisk konsten varit, desto större spelutrymme för kritikern.
      Det ivriga ryckandet i trådarna fick nu de flinande tygdjuren att gunga fram och tillbaka på ställningarna, vilket fick några förbipasserande att skratta högt. Då jag följde besökarna med blicken fastnade jag åter på Brillolådorna. En mur mot kritikerna och deras påstridiga tolkningsinsatser. För vad var popkonsten annat än en sista utlöpare, in i det parodiska, av modernismens framhävande av verkets oberoende av konstnärens avsikter? Med proklamerandet av ytligheten som norm utmanades den rådande arbetsdelningen mellan konstnärer och uttolkande kritiker. Framhävandet av ytans betydelse gjorde de projicerande uttolkarna överflödiga, ibland rent av löjliga. Warhols mångårige medarbetare och biograf Bob Colacello noterade att ”tyskarna älskade Andys konst och filmer eftersom de förmådde läsa in all slags grandiosa filosofiska hållningar i Andys i grunden neutrala vision”, något som tidigt fick ett eko i några av popmusikens krönikörer som sökt ”symptom” i det trendblanka. I sin mest extrema form har detta resulterat i en lång serie av filosofiska essäsamlingar utifrån popkulturens fenomen (Blackwells ”Philosophy and Popculture Series”, som hittills inrymmer ett tjogtal volymer om allt från Metallicas till Simpsons betydelse). Volymerna utgör provkartor på projiceringar där filosoferna försöker pressa varje uttryck på betydelse och där övertolkningarna är legio. Visst, det är lätt att skratta åt dem. Men kan man egentligen klandra uttolkarna? Är inte behovet av att skapa mening något av det viktigaste av mänskliga strävanden? Är det kanske snarare de meningsflyende konstnärerna som bör klandras?

Speldosecrescendot hade uppenbarligen nått sin klimax. Medan klirrandet sakta började sjunka ner i sorlet tänkte jag att det legitima i denna projicerande verksamhet på popfältet gärna understrukits med hänvisning till konstyttringarnas popularitet. Ju större försäljning något uppnått, desto större behov att avläsa något signifikativt i dess uttryck. Man har resonerat som så att om något är så populärt måste det ju säga något intressant om vår samtid. Att denna meningsjakt ofta inneburit förtvivlade flyktförsök där uttolkarna bemödat sig om att uthärda varför de hamnat utanför tiden – och inför sig själv försöka förstå varför så många gillat det uppenbarligen ytliga – har ibland varit hjärtskärande tydligt. Att dessa kritikers bemödanden att skänka verken mening i sin tur inneburit en legitimering av verkens betydelse (och deras kommersiella status) har varit en bieffekt. Ironiskt nog har den i efterhand gett kritikerna en funktion, nu när de inte längre fungerar som smakdomare utan bara som smakråd på en vikande mediemarknad. Men återigen: är det något man kan klandra dem för? Visst, det kan ibland ha övergått i tom retorik och pressade samband, men själva ambitionen är väl ändå värd respekt?

(3)
Den klirrande mångfalden hade nu dämpats till viskningsnivå. Klirrandet övergick i en enstaka speldosevisa som småningom utmynnade i tystnad. De fåtaliga åhörarna, mestadels kolleger till tonsättaren och några spridda kritiker, applåderade kort och sökte sig mot entrén. Efter några anteckningar i programboken reste jag mig, passerade dockställningarna och gick bort till Brillolådorna. Presentationslappen anger att det rör sig om de repliker Pontus Hultén beställde 1990, men i övrigt lämnas betraktarna i sticket om avsikten bakom dem. Vill lådorna inskärpa det vackra i de ytor som dagligdags omger oss, eller ifrågasätta det? Har de tillkommit för att tjäna pengar, eller för att problematisera Warhols lust att göra sig rik på andras bekostnad? Spelar det egentligen någon roll?
     Jo, tänkte jag medan jag virade halsduken två varv runt halsen, det gör det nog, trots allt. Varpå jag gick hem och skrev en sammanfattning av festivalen där så gott som alla tolkningar överläts på läsaren. Det redaktionellt tilldelade utrymmet tillät dessvärre inget mer.

Stockholm i oktober 2012
© Thomas Anderberg, författare och kritiker i Dagens Nyheter

1
Stiftelsen Längmanska kulturfonden |  Om projektet   |   Startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text