1
  TEMA: OMKONST TIO ÅR 2002-2012
 
 
Anna Brodow Inzaina
Bloggen som konstkritiskt forum

Brodows blandning
Det finns hundratals bloggar om konst, men endast ett fåtal konstkritiker ägnar sig åt att blogga. Omkonst har uppmärksammat att Brodows blandning är en av få kritikerbloggar i Sverige, driven av en etablerad konstkritiker utanför tidningens uppdrag. Denna text skrivs därför med syftet att reflektera över bloggandet som konstkritisk praktik utifrån min egen erfarenhet och profession.
     Uppdraget ger mig samtidigt möjlighet att reflektera kring konstkritikens framtid i etablerade media. En bekymmersam utveckling för kulturjournalistiken har kunnat skönjas då papperstidningarna, till följd av minskade annonsintäkter, tvingas banta. Frågan är vilken betydelse nätpublikationer och bloggar har i denna utveckling?
    Brodows blandning ”av tankespån och kommentarer” kom till oplanerat men inte omotiverat. Jag vaknade en morgon i augusti 2009 med en idé. Inom loppet av en timme var min blogg född och första bloggposten publicerad. Det var ett inlägg i en kulturdebatt som jag deltog i (länken till inlägget skickade jag till min motståndare i debatten).
     Incitamentet till att starta en blogg var alltså ett tillfälligt behov av en plattform utanför tidningen. Kritikerpositionen ger begränsade möjligheter till att delta i kulturdebatter, och det är inte alltid en fördel att publicera sig i tidningens namn och därmed föra tidningens talan. Anledningen till att jag sedan fortsatte att skriva på bloggen, även efter det att debatten hade ebbat ut, har andra förklaringar.



Skärmdump av Brodows blandning. Länk till bloggsidan>>

Bloggarna – ett hot mot den professionella kulturjournalistiken?
Ett argument som jag har hört från andra kritiker till varför de inte driver en blogg, i egen regi eller genom tidningen, är att det inte lönar sig. De tycker att deras arvoden redan är så låga, att de varken har tid eller råd att serva sina läsare med gratismaterial. Argumentet är fullt rimligt. Jag skulle heller inte vilja skriva utan att få betalt.
     Men jag ser på det delvis annorlunda. När jag skriver på uppdrag för en tidning eller annan uppdragsgivare, försöker jag, i den mån det går, att få ersättning enligt Svenska Journalistförbundets eller Författarförbundets rekommenderade arvoden för frilansar. Bloggen däremot driver jag utan en tanke på pengar. Hur går det ihop?
     Jag skulle vilja jämföra bloggandet med de skalövningar och fria improvisationer som en musiker ägnar sig åt mellan konsertframträdandena. Bloggandet innebär därför inte en återgång till ett amatörskap, utan är ett led i en professionell utveckling och verksamhet. En bloggpost skriven spontant i stunden kan senare tjäna som utgångspunkt för en mer genomarbetad text som knyter an till andra texter och annan litteratur. Dessutom ges möjlighet att på bloggen arkivera material.
     Jag kan inte se att det är bloggarna som är det stora hotet mot kulturjournalistiken, utan istället det faktum att det finns så få plattformar idag att verka från som professionell kritiker. För att kunna arbeta som kritiker krävs både tid och möjlighet att delta i konstlivet. Det fordras att du ser många utställningar, reser, följer kulturdebatten och läser såväl inhemska som utländska tidningar och tidskrifter. Om uppdragsgivarna slutar betala för det arbetet får det konsekvenser för kvalitetsnivån på kritiken.

Kvalitet kostar
En oroande tendens som jag har lagt märke till i storstadspress är att tidningarna, istället för skälig ersättning, ser själva spaltutrymmet som en tillgång för kritikern. Vi skall vara så glada för tillgången till en plattform att vi är beredda att närmast skriva gratis. Kritiker skall driva bloggar i tidningens namn och ägna sig åt opinionsbildning.

     Det kan vara relevant på en kultursida som till exempel Expressen som ger utrymme åt debattörer och författare att föra kulturdebatt. Spaltutrymmet blir på det sättet en plattform för opinionsbildning snarare än nyhetsförmedling och kritik. Värre är när konstkritiken förvandlas till varumärkesbyggande och karriärsplanering. Om kritikern inte får betalt för sin arbetsinsats är det bytesvärdet som lockar: möjligheten att växla in publiciteten i andra värden. Då förvandlas kulturkritiken från en verksamhet i egen rätt till en språngbräda i karriären för att uppnå andra positioner i konstlivet.
     Som jämförelse kan nämnas den vid årsskiftet 2012 lanserade webbtidningen Litteraturmagazinet som värvar ”profiler” bland unga bloggare istället för att ha arvoderade recensenter. Om utvecklingen fortskrider och gratisskrivandet sprider sig även till papperspress har vi inom en snar framtid ingen obunden och kvalificerad konstkritik. Kvalitet kostar, är min slutsats.

Exempel ur vardagen som teori och metod
Bloggen kan uppmuntra till ett mer personligt tilltal än vad som är möjligt i hårt bantade tidningstexter. En vanlig åsikt om bloggare är att de vältrar sig i banaliteter, men vad som är banalt och vad som är essentiellt anser jag är en fråga som avgörs av sammanhanget. Livet är fullt av trivialiteter, men upplevs ändå av de flesta som meningsfullt.
     När jag sätter in konsten eller kulturdebatten i ett sammanhang som rör mig själv och mina erfarenheter är det i syfte att ge kropp och liv åt argumenten. Det är ett sätt att ge åskådlig gestaltning åt ett resonemang som kan var alltför filosofiskt och abstrakt utan klargörande exempel. Att utgå från sig själv och sina egna erfarenheter är alltså en metod för att inte hamna i förutsägbara ställningskrig mellan positioner. Var och en av oss bär på erfarenheter som äger sin giltighet utan att därför göra anspråk på allmängiltighet.
     Den som söker introduktioner av moderiktiga filosofer och hänvisningar till radikalpolitiska teorier har inte mycket att hämta på min blogg. Därmed inte sagt att mitt vardagsnära, erfarenhetsgrundade perspektiv saknar teoretisk grund. Jag är starkt påverkad av dialogfilosofin företrädd av Martin Buber och språkspelsteorin hos Ludwig Wittgenstein.
     Dessutom utgår jag i min roll som forskare från ett empirinära, kultursociologiskt perspektiv genom Pierre Bourdieu. Utifrån min syn på teori är det tillämpningen av teorin som är intressant, när teorin får möjlighet att verka i nya empirier och sammanhang. Det är då som det finns möjlighet till nyskapande.

Kritik av kritiken
Debattämnet ”kritik av kritiken” blossar då och då upp på kultursidor och i andra debattforum. Det anses fint att som kritiker idka självkritik och formulera och omformulera kritikens syften. Jag har varit på diskussionsaftnar och lyssnat på kritiker som diskuterat kritiken, och jag har själv deltagit i kulturdebatter med samma ämne.
     Trots det populära ämnet är det sällan som kritikerna går i direkt närkamp med andra kritikers texter. ”Kritik av kritiken” lider av en påtaglig brist på konkretion, och det fåtal kritiker som lyfts fram som föredömliga brukar vara desamma: Ulf Linde och Carl-Johan Malmberg å ena sidan och någon av de för tillfället mest uppburna (vanligtvis manliga) kritikerna å den andra. Under taggen ”kritik av kritiken” har jag samlat texter vars syfte är att bemöta kritiken utifrån en kritikers perspektiv. Det innebär att analysera och kritisera textens uppbyggnad och logik.
     En och annan kritiker har nog blivit tagen på sängen eftersom det inte är brukligt att kritiker gör så. De tänker kanske att jag försöker sticka upp. För egen del handlar det mest om att synliggöra kritikens svåra roll att formulera omdömen, och i de fall jag ser det, reagera på slapphet i tanke och språk.

Konstkritiken i framtiden
Under de tio år som Omkonst har funnits har den digitala utvecklingen gått i en rasande fart. Idag har vi inte bara Internet och mejl att tillgå utan också hela floran av sociala medier. Nätverkstjänster har utvecklats som har gett människor möjlighet att gratis utbyta bilder, åsikter och länkar med varandra genom t.ex. Twitter, Facebook och Pinterest. Bloggverktygen har utvecklats från enkla användargränssnitt i webbcommunityn som Skunk och Lunarstorm till avancerade publiceringsmöjligheter.
     I denna fas av genomgripande förändringar av våra mediala konsumtionsvanor kan nätbaserade konsttidskrifter som Omkonst och Konsten.net spela en viktig roll, förutsatt att det finns ekonomi i verksamheten. Det är specialiserade tidningar med kvalificerad kritik som ändå är så pass lättillgängliga att en stor läsekrets kan byggas upp. Tack vare det digitala mediet finns ingen pressläggningstid utan konstkommentarer kan publiceras i realtid, dessutom sparas artiklar i arkivet i flera år, till skillnad från recensioner i dagspress som oftast har en kortare livslängd. [I Omkonsts fall finns samtliga publicerade artiklar tillgängliga i arkivet, reds. anm.]
     Det är förstås omöjligt att spå konstkritikens utveckling i denna miljö de kommande åren, men en sak är jag ganska säker på: det är där som konstkritiken kommer att utvecklas och fortleva i olika former. Dess framtida existens i papperstidningarna är jag mer tveksam till.

Stockholm i november 2012
© Anna Brodow, konstkritiker och bloggare

1
Stiftelsen Längmanska kulturfonden |  Om projektet   |   Startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text