1
  TEMA: OMKONST TIO ÅR 2002-2012
 
 
Kerro Holmberg
En kub av bomull
Recensionen som urkund

Nu har jag varit inne och tittat på datorn fyra gånger och ännu har artikeln om konstnärens förhållande till kritiken inte börjat skriva sig själv. Vad var frågan? Fanns det någon? Kan det vara så att jag inte är ett dugg intresserad av recensioner och kritik? Men just här inser jag att det, eller rättare sagt de, är den egentliga anledningen till min tidningsmani. Vilket numera, sedan jag slutade med tidningsutdelning nattetid, blivit ett synnerligen dyrt intresse. Vi pratar behov här.
     Faktum är att när det gäller mina två huvudnäringar, lyrik och bildkonst, så fullkomligt kastar jag mig över recensionerna som vore de livets vatten. Vad väntar jag mig? Vad vill jag ha? Ett personligt tilltal och ansvarighet. Jag vill inte endast ha ett referat, en innehållsförteckning, soppans ingredienser. De kan man oftast skaffa sig på annat sätt, på galleriets hemsida exempelvis. Nej, recensentens uppgift är att förmedla huruvida utställningen är värd att ta till sig och eventuellt att ta sig till. Finns här något väsentligt och angeläget? Något existentiellt i form av skönhet, vidrighet, socialitet, politiskhet, poesi, allvar och njutning?


Olga Rozanova, Xenia Boguslavskaja och Kazimir Malevitj. Fotot taget under "0,10"-utställningen i St. Petersburg (då Petrograd) år 1915-16

Utställningen 0,10
Detta får mig att tänka på ett konstverk som varit glömt och försvunnet för all framtid om det inte varit för en recensent! Recensionen som tidsdokument och källa för forskningen ska inte undervärderas.
     Till själva verket: 1915 gick en avgörande samlingsutställning av stapeln i St. Petersburg. Den hette ”0,10” och här visades den allra senaste avantgarde-konsten. Här visade Kazimir Malevitj sin suprematism för allra första gången. Det var här han fyllde ett helt rum med abstrakt konst, vilket inkluderade den banbrytande Svart kvadrat på vit botten.
     Genom en recension av utställningen skriven av Malevitj´s vän, violinisten och konstnären Michail Matiusjin, finner vi ett verk beskrivet som alltså med största sannolikhet är förlorat. Bara genom kritikerns allt annat än berömmande ord, finns det kvar – som idé! Xenia Boguslavskaja, står som en av utställningskommissarierna för ”0,10”, men hon deltar även med egna verk varav ett är en kub av bomullsvadd. För min del är källan Moderna Museets katalog ”Den inre och yttre rymden” från 1965.

En kub av bomull
Den danske skribenten Troels Andersen nämner recensionen och bomullskuben i en fotnot till sin text om Malevitj. Recensionen som urkund. Bomullskuben blev kvar i min skalle. Så i somras föresatte jag mig att göra en fri rekonstruktion av Xenias kub och jag letade fram katalogtexten. Där visade det sig att jag glömt halva verket. Xenia Boguslavskaja visade just en kub av bomullsvadd – men med en hatt på. Verket blev nu väldigt förmänskligat, från att för mig ha varit i huvudsak – abstrakt. Vad var nu detta? Kanske ett porträtt av Malevitj? Suprematistens huvud i form av det luftigaste som finns utan att vara luft: ett kubiserat moln?
     Apotekets bomull växte och formades. Jag provade med att placera min pappas hattar på kuben. Det funkade så där. Till slut hittade jag en enkel svart damhatt. Valde att se det som ett självporträtt av Boguslavskaja, en hyllning till det andliga i konsten, till tankens och sinnets frihet. En andens överhöghet (supremus) över materien, blott ack så tillfällig och fragil. En ande som ändå alltid måste synliggöras av en hatt. Hur verket i själva verket tog sig ut, har jag inte mer än min aning om. Lika litet som jag vet hur Xenia Boguslavskaja tänkte sig det när hon utförde sitt verk, så tidigt som år 1915.


Bomullskub med hatt, fri rekonstruktion efter Xenia Boguslavskaja

Här stod den så, kuben med hatt, i den svenska högsommaren. Troels Andersens text kom till på 60-talet och han borde nu vara i pensionsåldern. Via Silkeborgs konstmuseum fick jag numret och ringde. –Je, det er Troels her. Troels Andersen sa att det verkligen var mycket länge sedan han skrev den där texten. –Den lever för mig, sa jag. Han berättade att han suttit i Lenin-arkivet i Moskva och gått igenom allt som tryckts kring utställningen ”0,10”. Jag frågade om han sett något fotografi av Bomullskub med hatt? Nej. Om han visste vilken slags hatt det varit? Nej. Matiusjins lätt ironiserande ord kring verket var, enligt Andersen, det enda beviset på att det existerat. Så även om det en vacker dag dyker upp något ytterligare, likt ett bibelpergament ur Sinaiöknen, är kritikerns ord här och nu verkets överlevnad.
      Malevitj hade hållit suprematismen strängt hemlig inför utställningen. Suprematismen skulle komma med chock. Xenia Boguslavskaja kan därför knappast ha inspirerats visuellt av Malevitj när hon koncipierade sin kub. Det blir att lyfta på hatten! Xenia skapade ett makalöst verk. En suprematistiskt objekt, visst och sant, men dessutom ett ready-made samtida med Duchamps. Kände hon till Duchamp? Det kan nog ingen svara på. Tidströmningar. Den konstens magma av filosofisk, social och politisk art som gör att konstverk som liknar varandra kan uppstå –  ”samtidigt, på olika platser”. Oberoende och ändå inte. Parallella.
     Xenia Boguslavskajas idé är värdig en plats i konsthistorien. Genom de kritiserande orden finns den kvar. Så nödvändigt är det att publicera tankar om konst. (Omkonst!) Att det skrivs och publiceras för nuet och för den framtid som kan komma att finna molnen.

Vi bor i ett bildsamhälle likväl regerar ordet. En initierad inviger en konstutställning. Åhörarna hänger vid dennes läppar. Kan något svårförståeligt månne förklaras? Något ogripbart bli begripligt? Bygg en klättervägg av ord, vill slippa halka och falla handlöst i det ordlösa. Men, icke. De klattar av oljefärg, de rinningar av spädd akryl, de blyertsstreck och de dammoln av kol som anbringats duken lever ett egensinnigt liv. Språk att känna och att tänka kring, dock omöjligt att direktöversätta. Vi kan bara gå bredvid när vi skriver och talar om konst. Och på det sättet tydliggöra något, med Joseph Brodskys ord ”…och i mörkret upprepar hela min kropp/dina älskade drag som en vansinnig spegel.”

Stockholm i oktober 2012
© Kerro Holmberg, konstnär och författare

1
Stiftelsen Längmanska kulturfonden |  Om projektet   |   Startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text