1
  TEMA: OMKONST TIO ÅR 2002-2012
 
 
Susanna Slöör
I glömskans grepp

Lyssnade i förbigående på radio till ett av alla försök att sätta etikett på vår tid. ”Tanken” föreslogs som drivkraft framför kunskapen; en tankens ekonomi pensionerar det nu uttjänta kunskapssamhället. Jag skulle istället föreslå glömskan. Konsten har tjuvstartat och tagit den konstlade föryngringskuren. Det fick jag erfara när Omkonst bjöd in en gästrecensent, Anna Brodow Inzaina, att skriva om min utställning på Galleri Argo, Stockholm, i oktober (läs artikeln).

Måleriet ansågs bra, men kunde inte kallas konst, då samtidskonsten inte använder måleri och konsthistorien som referenssystem utan istället relaterar till kritisk teori. Voilà, tänkarens begränsade resurser satte därmed glömskan i arbete.
     När vi grundade Omkonst för tio år sedan så var det mot bakgrund av att kritiken med stöd av ovan nämnda logik konsekvent ”glömde” eller avfärdade väsentliga delar av konstens historia. Enkelt och aningslöst slant man ur erfarenhetens grepp, för att i bästa fall återuppfinna hjulet. Enligt den logiken behövs således inga kunskaper om tidigare uttryck, utan det räcker att tänka högt och referera till ”samtida politisk och social verklighet”. Varför inte lika gärna låta en managementkonsult recensera en diktsamling, om det nu överhuvudtaget ska skrivas dikter i ett glömskans samhälle?

Jag borde nog kalla fenomenet för ”The Oblivion Society” eller ”The Oblivion Economy” för att korrekt tilltala samtiden. Det är således ekonomin, läran om hur man att handskas med begränsade resurser, som här ur ett intellektuellt perspektiv sätter stopp för en generös utvidgning av kunskaper om konsten. Blir ”referenssystemen” för besvärliga så kapar man enkelt förtöjningen bakåt och ”glömmer”. Detta är inte bara en slutsats att dra i förhållande till lata eller osjälvständiga konstkritiker, utan den spiller bitvis även över på dagens utövande målare. Genom en glömskans "barmhärtighetsgest" befrias de från äldre kollegers förvärvade kunskaper. 

Till en del kan den tidigare målargenerationen lastas, då retoriken ibland gick på tomgång och då man ogärna delade med sig av sina kunskaper medan tid gavs och det fanns intresserade lyssnare. Konstpedagogiken genomsyrades av ett väl onödigt hemlighetsmakeri, där eleven själv skulle göra sina mödosamma upptäckter. I kombination med ”mumbo jumbo” om måleriets ”outsägliga” kvaliteter har detta självklart underblåst ett slags glömskans försvarsreaktion när tröskeln till de initierades krets satts för högt. Även om man inte kan tala engelska på franska, så går det att skapa en tillräckligt bra översättning. Det går alltid att tala om måleri, språket både begränsar och utvidgar, men har alltid kraften att locka fram erfarenhet och ny kunskap ur detta ”tysta” medium och dess verkningsfulla poesi. Och att poesi  både kan undvika och innehålla brännbart socialt eller politiskt stoff, kan knappast förnekas.

Det blev därför en bisarr upplevelse att i Omkonst behöva publicera en text som så blåögt driver en glömskans och enfaldens tes kring måleri, som Anna Brodow Inzainas gör, oavsett om hon instämmer i tesen eller ej. Inte minst mot bakgrund av att redaktionen under tio år medvetet arbetat för att inte glömma eller slentrianmässigt fördöma konstens nya marker och referenser.  Så skulle jag sammanfatta den kritiska hållning som i övrigt genomsyrat Omkonsts artiklar.
      Ett antal frågor har varit särskilt aktuella att som utövande målare förhålla sig till med dagens utvidgade konstbegrepp. Det har i väsentliga avseenden vitaliserat konsten och inte minst utvecklat nya vägar för målarna att söka. Diskussionen speglad genom konstnärernas verk och verksamhet har berikats. Däremot har den snävats in och fokus begränsats när det gäller det offentliga mottagandet av konsten. Kritiker, utställningsmakare, samlare med flera är märkvärdigt trångsynta eller indifferenta till den fördjupning som konstnärligt etablerade uttryck som måleri är beroende av för att utvecklas vidare.

Idag finns närmast en acceptans för ett måleri som tekniskt mer är att likna vid illustration än ett poetiskt utforskande av mediets möjligheter. Detta är troligen en trist bieffekt av att berättelsen, kommenterandet och dokumentationen kraftfullt inlemmats i konstnärlig praktik, vilket i huvudsak varit mycket givande. Mottagandet av bildkonsten verkar dock hellre premiera ”deckargenren” eller ”schlagern” som normerande, vilket annat område inom konsterna skulle acceptera detta? Hur kommer det sig? Konst som spektakulär och förytligande ”artytainment” är något Omkonst har vänt sig emot vid flera tillfällen.

Men det finns även en annan grund till den skeptiska hållning som jag hyser mot konsten som show och spektakel, en temperamentsfråga. Jag föredrar att umgås med konstverket framför människorna som omger det. En bidragande orsak till utvecklingen är naturligtvis uppsvinget för den konst som bygger på umgänge i form av uppföranden, rörelse och interaktion. Utbytet med film och teater spiller över. Konstens hamn har säkert medgett att dessa senare uttryck kunnat utvecklas friare än inom sina etablerade institutioner. Jag respekterar konstyttringen och förflyttningen i sig, men den kritik som vi från Omkonsts sida främst har riktat genom åren är att uttryck som lånar form från andra områden måste kunna tåla den professionella jämförelsen. Bildkonsten som skyddad verkstad för mindre bra filmare, skådespelare, teatermakare, författare, poeter, journalister, designers och reklammakare är ett sätt att långsiktigt devalvera den.  

Åtminstone några journalister har genomskådat tricket att låta sociala eller politiskt riktade interventioner vräkas ut med medialt pådrag som del av verket för att sedan ursäktas som konstprojekt. ”Ja ba skoja ”, kallade  Emanuel Karlsten (DN 23/10 2012) fenomenet för. Jag medger gärna att konstnären som politisk aktör kan vara mycket framgångsrik och kanske är den enda som kan verka under vissa rådande förhållanden. Det fungerar vanligen som bäst utifrån ett underifrånperspektiv i miljöer med mer totalitära socialt kontrollerande förtecken. I demokratier finnas alltid möjligheten att verka utifrån engagemang och ett civilkurage, där man öppet kan stå för sina åsikter och handlingar utan att behöva gömma sig bakom något konstverk under utveckling. Att ta ställning i egenskap av förebild och känd person är en annan fråga, det har konstnärer i alla tider gjort även genom att skapa verk.

Jag är övertygad om att det går att få medial uppmärksamhet kring viktiga frågor utan att slentrianmässigt kalla det för konst, åtminstone borde det vara så. Om inte, så är detta ett samhällets fattigdomstecken och en beklagansvärd brist på stöd för det offentliga intellektuella och kulturella samtalet. Det här reser dock den grundläggande frågan om konstens möjligheter till maskspel, förklädnad och spegling även ur en annan mer positiv synvinkel.
     Tankegångarna är varken nya eller mina. Den del inom bildkonsten, som driver mig, är den som förmår eller åtminstone invaggar i tron på att det är möjligt att lära känna verket utan att behöva ta ställning till människan bakom det. Den grad av nödvändig anonymitet som då öppnas gör det möjligt att osminkad eller omaskerad blotta sina erfarenheter eller lära känna sig själv inför konstverket, sin egen mask.
     I detta sammanhang delar jag upplevelsen med dem som också uppskattar det tysta umgänget med en bok (prosa, poesi eller filosofi) som sätter mig i ett personligt förhållande till en annan, som enligt det Lars Ahlinska språkbruket kan vara "vem som helst". Detta taget för sig är dock inte en tillräckligt fördjupande upplevelse. Den infinner sig inte utan att det finns ett ”utövande” manifesterat i konsten som öppnar sig som ett förnimbart igenkännande av någon som spelar väl, som kan sin sak, och med självförtroende blottar både sina förtjänster och sina brister.
     Kanske blir bilden som mest givande att tolka när resultatet ligger farligt nära ett misslyckande, när gränserna är ordentligt tänjda. Måleriets möjligheter att vrida sig ur greppet att vara bild är fascinerande, men kräver också erfarenhet och tålamod för att fullt ut kunna uppskattas.

Enklast är då att låta glömskans ekonomi få råda, att kapa banden till erfarenheten och historien. Konsten omformuleras för att svara mot det man i stunden mäktar med, utan större ansträngning än att låta sig förföras eller förargas, eller få sin förförståelse bekräftad. Måleriet får då träda undan för illusionen och illustrationen. Vanligen premieras den avståndsframkallande strävan efter likhet, den bildkonvention som är kamerans och som suggestivt lurar betraktaren att tro att det finns en sanning möjlig att fånga därute. Ställs även kravet att konsten snällt skall ge uttryck för tidens sociala och politiska ”verklighet”, så paras lätt enfalden med ett lättat samvete. Det visste prästerna redan före reformationen, de som behövde bygga luftslott genom att välsigna på krita. Bikt och avlatsbrev blev verksamma verktyg för sin tids samtid för att slippa ansträngningen att självständigt behöva ta ställning.  

Furås i december 2012
© Susanna Slöör, konstnär, kritiker, Ständig sekreterare för Konstakademien

1
Stiftelsen Längmanska kulturfonden |  Om projektet   |   Startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com

 

      
skriv ut denna text