www.omkonst.com:
Nuet som aldrig kommer åter
Henri Cartier-Bresson, "The Man, the Image & the World", Fotografiska, Stockholm, 8/3 - 26/5 2013

Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Madrid, Spain, 1933
© Henri Cartier-Bresson
/MagnumPhotos
  Place de l’Europe. Gare Saint Lazare.
Paris, France. 1932
© Henri Cartier-Bresson/MagnumPhotos

"Folk tänker alldeles för mycket på teknik och inte tillräckligt mycket på seendet", skriver Henri Cartier-Bresson i antologin "The mind's eye". Ändå är det just teknik man till viss del förknippar honom med. Men inte då rena självklarheter som brännvidd, bländare eller slutartid utan hans sällsynt välutvecklade sinne för komposition och för tid – även det ett slags teknik i förfinad form.

Cartier-Bressons (1908-2004) betydelse för 1900-talets fotografihistoria går knappast att överskatta. Om någon skulle tilldelas den imaginära titeln "Fotots Picasso" så är det tveklöst han; få fotografer kan rada upp så många klassiska verk, bilder som för evigt letat sig in i vårt kollektiva medvetande. Han var en bildspråklig centralgestalt med lika stort intresse för måleri och teckning som för fotograferandets konst.
     Dessutom är hans texter om fotografi och seende nyttig läsning; de är insiktsfulla, rättframma och djupt empiriskt förankrade. I dem läser man exempelvis om hans ovilja mot kreativt efterarbete i mörkrummet (rodna månde dagens Photoshoppare). Det är i det fotografiska ögonblicket allting skall ske, det är där man gör sitt viktiga irreversibla val. (Cartier-Bresson beskar aldrig sina fotografier, de redovisas med den svarta ramen som bildas i negativets kanter.)
     Hans uttalanden kan låta stränga, men så har han också mycket att falla tillbaka på, så många fulländade frusna ögonblick att man kan undra om det inte var just så han gjorde: knäppte med fingrarna för att frysa tiden (exempelvis i Place de l’Europe. Gare Saint Lazare).

Hela 250 verk, tätt hängda, finns att beskåda på Fotografiska. Det är mycket det och dessutom alla i svart-vitt (Cartier-Bresson ansåg färgfotot vara vulgärt). Fascinerad vandrar man från den ena träffsäkerheten till den andra, från en kultursfär till nästa.
     Här finns bilderna från Spanien och Frankrike på trettiotalet, Indien på fyrtiotalet och de kinesiska reportagen från revolutionsåret 1949. Här finns vänporträtten med ikonstatus från sextiotalet, fram till USA-bilderna från sjuttiotalet. Här blandas ljus- och skuggexperiment med sociala reportage. Här blandas patos och distans, teknik och etik – allt i en sällsynt varierad mixtur.

"Man lägger inte till komposition som om den vore en eftertankens överlagring...", skriver Cartier-Bresson, och vidare i samma stycke kommer förklaringen: "...eftersom det är omöjligt att skilja innehåll från form".
     Cartier-Bressons egna fotografier bekräftar bärigheten i resonemanget. Han är förmodligen ett av de bästa exemplen på en fotograf som fullständigt förlitar sig på seendet som en medveten aktivitet, och på det fotografiska ögonblicket som en tankens överföring och förlängning av detta medvetande. Kanske är det också därför som hans intresse för fotografiet som uttryck är kopplat till det magiska ögonblick när tiden bli till en nupunkt – något som aldrig kan återupprepas.

Stockholm 2013-03-12 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Seville, Spain. 1933
© Henri Cartier-Bresson/MagnumPhotos


Sunday on the banks of the RiverMarne, France.
1938 © Henri Cartier-Bresson/MagnumPhotos


Visitors at village on the Lake Sevan. Armenia,
Soviet Union. 1972. © Henri Cartier-Bresson
/MagnumPhotos


Hyères, France, 1932
© Henri Cartier-Bresson/MagnumPhotos

 

Fotografiska, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com