www.omkonst.com:
Cullberg botar kunskapsbristen
Erland Cullberg och Anders Widoff, Södertälje konsthall (Luna Kulturhus), 23/11 2013 - 22/2 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Utan titel, 2000-talet © E. Cullberg "Fantasi, pariserblått och silver" 2000-talet "Interiör, Paris", 1989 © Anders Widoff
Södertälje konsthall är under några månader forum för ett valörrikt måleri i den högre skolan. Det handlar om ett extraordinärt konstnärskap med särlingsprägel – Erland Cullbergs – som presenteras med ett generöst antal målningar och teckningar. Medutställaren Anders Widoff får här rollen av den milde ledsagaren och samtalspartnern.

Det slår mig när jag träder in i konsthallens välfyllda stora sal hur visuellt komplicerat Erland Cullbergs måleri är – hur intrikat, valörrikt och kompositionellt sammansatt. Och dessutom i högsta grad beroende av betraktningsavståndet. Det är naturligtvis ingen ny upptäckt, men ändå så omtumlande. Men varför omtumlande?
      Orsaken går förmodligen att spåra i bristen på exponering av avancerat måleri och på den fatala urvattning av bildmässig kunskap man möter på så många gallerier idag – en förrädisk visuell analfabetism som både den kommersiella och den institutionella konstvärlden får ta sin del av ansvaret för.
     De senaste årtiondenas fokusering på det som kanske lite oprecist skulle kunna benämnas "det utvidgade fältet" har inneburit en välgörande nyordning inom presentationstekniken, men den har också tömt många gallerier och konsthallar på visuellt krävande och utvecklande ikonografi, sådan som inte entydigt har med teoretisk överbyggnad eller dagspolitik att göra.

Den kunskap och receptivitet man behöver för att ta till sig exempelvis Cullbergs måleri är färskvara. Ingen konstvetenskap i världen kan ersätta det erfarenhetsmässiga seendet; det måste ständigt tränas och kunskapen upprätthållas. För om vi enbart matas med simpel estetik och ett ytligt fotokopierande så förlorar vi de förfinade redskap vi så väl behöver för att kunna hantera och träda in i en komplicerad bildvärld.
     Och då talar jag inte om att historiskt analysera eller sätta in konsten i sitt sammanhang – det klarar man av per universitetsdistans. Det är bildens känsloförmedlande och synapstriggande förmåga som måste förstås och den empiriska kunskapen vidareutvecklas tills en tvåvägskommunikation mellan verk och betraktare uppstår. Det kräver ständig visuell skolning, men det kräver också möjligheter att få utföra denna skolning.
     Där finns det klara begränsningar idag. Snarast faller vårt svenska konstliv bildningsmässigt med i den störtdykning som den tidigare så högstående svenska skolan nu gör.

Utan titel, 2000-talet © Erland Cullberg

Angående skolning så är det nödvändigt att ta till sig Cullbergs konst i verkligheten. Man måste låta sig konfronteras med den rent fysiskt, allt annat är perceptuellt ogiltigt. Det räcker inte med nedskalade reproduktioner (som i denna artikel). Ögonen måste tillåtas spela över ytorna, upptäcka strukturerna, se fårorna och ärrbildningarna.
     För genom reproducerandet tillkommer mängder med problem, exempelvis med det begränsade färgspektrat. Glidningarna i färgackorden, övertoningarna, valörspelet och klang-ekona kan omöjligen upplevas via en andrahandsvisning. Och naturligtvis går oljefärgens tilltagande försåpning betraktaren av reproduktionen helt förbi – alltså färgens med tiden ökande transparens. Denna opalliknande halvgenomskinlighet, som är så unik för den oljefärg som fått ett antal år på nacken, är bara ett exempel på varför ett skiktmåleri som Cullbergs inte skall upplevas per ombud.

"Den gröna greven", 2001 © Erland Cullberg

Södertälje konsthalls stora sal har för den aktuella utställningen byggts in så att Cullbergdelen isolerats från det visuella bruset i utanförliggande galleria. Utställningen är formad som en hyllning till seendet genom mängden av lyriskt intrikata bilder. Man skulle kanske kunna leka med liknelsen att man här bjuds ersättningen för "konstens hissmusik": en smärtfylld känslonivå motsvarande den i Beethovens sena stråkkvartetter, en lite trubbig formfulländan som i Thelonious Monks pianospel och en polyfon klangrymd liknande den i Radioheads samplingsmusik.

Medutställaren Anders Widoff visar tre stora målningar vid entrén, varav den suggestiva "Interiör, Paris" särskilt bör omnämnas. Det är en stram, rytmisk och valörrik skildring av Mondrians ateljé – i min mening en av Widoffs intressantare 1980-talsmålningar.
     Man måste också berömma Widoff för att som ung konstnär "ta sig an" Cullberg, att ta honom på fullt allvar trots den redan berömde konstnärens omvittnat psykiska labilitet. Med den utmärkta och numera klassiska filmen om Cullberg, "Övermålaren", öppnade Widoff för en bredare förståelse för skapandekraften under sjukdomsbilan. Genom förhållandevis enkla frågor och med ett nyfiket lyssnande sinne sätter Widoff genom denna film en svåruppnåelig standard för filmiska konstnärsporträtt.
    Naturligtvis finns filmen med på den aktuella utställningen och den rekommenderas varmt för att få en djupare förståelse i Cullbergs tankevärld och mångfacetterade bildemblematik.

Stockholm 2013-12-11 © Leif Mattsson


 


 

 

 


Utan titel, 2000-talet © Erland Cullberg


"Koloristens mara", 1978-79 © Erland Cullberg


Kritteckning © Erland Cullberg


Utan titel © Erland Cullberg


Tuschteckning © Erland Cullberg


"Människor i storstan", 1980-tal © E. Cullberg


Utan titel, 2000-talet © Erland Cullberg

Fakta
Erland Cullberg, 1931-2012
Anders Widoff, f. 1953


Södertälje konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com