www.omkonst.com:
Stor Ensorutställning i Danmark
Så häcklas samtidens feta dumhet

James Ensor, "Maskens mester", Ordrupgaard, Charlottenlund, (nära Köpenhamn), 5/9 2013 - 19/1 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Intrigen", 1890, olja på duk, 90 x 150 cm © James Ensor, KMSKA
En av de mer betydelsefulla konstnärerna för utvecklingen av nittonhundratalets bildspråk skapade merparten av sina omtumlande verk redan i slutet av artonhundratalet. Men trots storheten har exponeringen i Norden av James Ensors bilder varit högst sparsam. Senast han presenterades i helfigur i Sverige var så länge sedan som 1970, då på Nationalmuseum.

Utställningen med hundratalet verk av James Ensor (1860-1949) på konsthallen Ordrupgaard utanför Köpenhamn är i sanning en konstnärlig megahändelse. Visserligen saknas en del centrala målningar, men här bjuds ändå så mycket av det ensorska existentiella tankegodset att en fullödig bild av hans livsverk tydligt framträder.
     Utställningens uppdelning med det tidiga lyriska friluftsmåleriet och interiörerna (fram till mitten av 1880-talet) helt separerat från de senare mer experimentella och framåtblickande maskmålningarna är både klokt och logiskt. Men i sanningens namn skall väl sägas att hade Ensor stannat vid det i och för sig mycket sensibla akademiska måleriet hade nog hans ryktbarhet enbart varit en belgisk historia. Det är med den blasfemiska överträdelsen av vad tiden ansåg som "god konst" som hans internationella betydelse befästs.

"Wouse-maskens förundran", 1889, olja på duk, 109 x 131 cm
© James Ensor, KMSKA

James Ensor brukar konsthistoriskt och betydelsemässigt jämföras med både Van Gogh och Cézanne, två konstnärer som också först blev missförstådda och häcklade av den samtida kontskritiken, innan deras slutliga genombrott kom. Men här finns också skillnader, exempelvis har stora delar av Ensors verk i högsta grad konstnärlig bärighet även idag på 2000-talet. "Smärtemannen" från 1891 skulle mycket väl kunnat utförts av någon ung konstnär från vår egen tid. Och mycket av den makabra och känslomässigt skruvade grafiken har tydlig dagsaktualitet, på samma sätt som Goyas grafiska svit "Desastres de la Guerra".
      Så kanske blir den konsthistoriska jämförelsen mer sanningsenlig om man låter linjen starta med helvetesskildringar i medeltida kyrkor för att fortsätta över Hieromynus Bosch, Francis Goya, James Ensor och fram till dagens unga bildmakare som inte heller de räds den ikonografiska svärtan. Eller humorn för den delen; Ensor är inte i första hand någon visuell dysterkvist, det är med komiska medel han dissekerar människan och hennes fåfänga tro på evighetsvärden.

Att de självtillräckliga samtidskritikerna inte har någon rimlig möjlighet att värdera sin egen tid, på annat sätt än genom ett inskränkt normerande, är väl idag snarast en självklarhet. Det har konsthistorien gång efter annan bevisat. De ratade, föraktade och borträknade – likt James Ensor – slår ofta tillbaka med hänsynslös kraft, pulveriserande det samtida etablisemangets förlegade synsätt och infantila försök att komparera konsten efter tidsbundna normer. Det gällde på Ensors tid såväl som idag.

För James Ensor blev dock omgivningens totala oförstående och ständigt negativa kritik paradoxalt nog ett slags kreativ frälsare. Det var ur det obefintliga yttre stödet han kunde bygga sig ett inre. Han blev alltmer antagonistisk inställd till den borgerliga bildsynen och den akademiska konservatismen. Men motståndet fick honom också att bära det självpåtagna martyrskapet; han såg sig alltmer som ett slags själslig kristusfigur, vilket naturligtvis befäste utanförskapet i omgivningens ögon.

"Skelett som kivas om en hängd", 1891, olja på duk, 59 x 74 cm
© James Ensor, KMSKA

I de blasfemiska och konstnärligt högst revolutionära maskmålningarna (med rekvisita hämtad från föräldrarnas souvenirbutik) rannsakas människan, eller människans beläten, i ett slags diabolisk evighetscirkel. Från slutet av 1880-talet och under ett par årtionden framåt skapade Ensor en mängd av de klassiska allegoriska mästerverken vi idag associerar honom med, exempelvis "Intrigen" som finns med på Ordrupgaard. Det är verk som i ett slag omdefinierade konsthistorien och röjde mark för kommande avantgardister: för expressionisterna och senare även för surrealisterna, fram till dagens graffitikonstnärer och efter-postmodernister.

Småningom kom dock det samtida Belgiens smakdomare att inse vilken egenartad konstnär man hade inom landets gränser, vilken mästare Ensor var, en artist i paritet med konsthistoriens allra största. Så fick han slutligen absolution och blev till och med adlad 1929. Samtidigt fick han se sina verk inköpas av de stora konstmuseerna världen över.
     Men misstänksamheten mot överheten och smakens kuskar bar han ständigt med sig. Och hans numera klassiska devis är inte nådig. Möjligen får den kinden att rodna även idag på de konstnärer och konstvetare som saknar den integritet yrket kräver:
    "Förnuftet är konstens fiende. De konstnärer som låter sig styras av förnuftet förlorar all känsla, den mäktiga insikten tynar, ingivelsen utarmas, hjärtat saknar värme, i änden på förnuftets tråd sprattlar den feta dumheten eller pedantens näsa."*

Köpenhamn 2013-09-19 © Leif Mattsson

* Citatet är hämtat från Nationalmuseums katalog "En liten bok om Ensor", 1970.


 


 

 

 


"Smärtemannen", 1891, olja på trä,
21,9 x 16 cm © James Ensor, KMSKA


"Skelettmålaren" (detalj)


"Skelettmålaren", 1896, olja på trä,
38,5 x 45,5 cm © James Ensor, KMSKA


"Badvagnen", 1876, olja på kartong,
18 x 23 cm © James Ensor, KMSKA


"Ostronfrukosten", 1882, olja på duk,
207 x 105 cm © James Ensor, KMSKA


"Katedralen", 1886, zinkradering,
24,8 x 19 cm © James Ensor, KMSKA

 

Ordrupgaard, Charlottenlund, Danmark | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com