www.omkonst.com:
Att vandra i spegelsalar
Jens Fänge, "Förvandlingsrummet", Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 25/4 – 26/5 2013
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Den blå hallen", 2013, assemblage © Jens Fänge "Förvandlingar", 2013, olja på duk © Jens Fänge

Man märker direkt att någonting har hänt. Den kolossala bildtapeten i det stora rummet slår an tonen, den omsluter och sammanför. De dominerande färgerna, ljusgult och mintgrönt, letar sig försiktigt in i de omgivande målningarna och assemblagen. Det märks tydligt att Jens Fänge här velat skapa någonting mer, någonting bortanför den entydiga stafflikonsten.
     Men det är också mycket som är sig likt: de frusna dramerna, den sirliga tekniken, ornamenten. Ingen lär känna sig bortkommen eller undrande. Men samtidigt har tematiken djupnat, tillsammans med färgerna och den kompositionella strukturen.

I assemblagen tar Fänge det verkligt stora klivet. Han klipper, skär och bryter ned. Han mönsterbygger, lappar och ställer samman. Han utsätter sig helt enkelt för både tekniska och bildspråkliga risker. De plangeometriskt komplexa assemblagen närmar sig ett betydligt mer upplöst bildrum än tidigare, snarare en anarkistisk dada-värld än en tryggt kontemplativ och surrealistisk sådan.

Men naturligtvis har utvecklingen vuxit gradvis fram; det drömska, stundtals freudianska, tankegodset tycks hela tiden levt inkapslat i gestalter och scenerier. Så gör det även här, kanske tydligast i oljemålningarna. Där hålls stilbrotten inom sina tekniska begränsningar och dramerna utspelar sig i välbeskrivna, slutna rum med få naturliga utgångar.


 


 

 

 

Rum omsluter rum, som omsluter rum. De lutande diagonalerna och perspektivförskjutningarna skapar svindlande känslor – som att vandra i oändligt självgenererande spegelsalar. Jens Fänge kallar utställningen "Förvandlingsrummet" och visst är det delvis en magisk akt, ett förvandlingsnummer, vi ser.

Den lille pojken, den plirande mannen, den ansiktslöse ynglingen, den unga kvinnan, deltar också i akten. Inneslutna i sig själva, i den krackelerande självbilden, förmedlar de sig genom poser, gester, blickar. Tiden är frusen, någonting har hänt, något kommer att hända. Handlingen förs framåt genom riktningar och bildlöpor. Blicken följer en tänkt bana, en möjlig väg, en värdig sorti för värdiga människor.

Stockholm 2013-05-07 © Leif Mattsson

Utställningsvy, Galleri Magnus Karlsson

Galleri Magnus Karlsson, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com