www.omkonst.com:
Popens minnesexplosioner
"I want to hold your hand – en hyllningsutställning till pop-musiken"
Borås Konstmuseum, 20/4 – 29/9 2013
Text: Bo Borg

skriv ut denna text
© Olle Schmidt ©  Ella Tillema

Det kunde inte ha börjat bättre. Olle Schmidts stora målningar i entréfonden klipper till direkt som introt på Rivieras "Carlifornia Sun". Tre sekunder och man är fast. Popens unika konkurrensfördel. Massor av minnen och känslor virvlar upp. Glädjen, så konstlat och bakslugt den än må vara skapad, får en att flina lyckligt. Smärtan ger sig tillkänna i form av den där märkligt njutbara känslosamheten som inte känns sentimental utan upplyftande, stilful [sic] utan reklambyråbaktankar. Det handlar om bildkonst som närmar sig samma ogripbara och outforskade känsloland som den pop jag gillar där artisterna kan heta Link Wray, Ducks Deluxe, Thåström.

I utställningens första rum finns också en målning av Ella Tillema som föreställer rockens antites nummer 1: Carl Bildt som Svarte Petter med dollartecken i blick. På rummets andra sida en scen förberedd för rock och i bakgrunden Eddie Meduza och ett dansband. Spelet kan börja…
     Inkommen där känner man samma oförställda glädje och iver som att fynda i skivbackarna på en loppis. Men när man går vidare i utställningen tar det politisk korrekta och kultursidesanpassade successivt över.

Vi får se konst av alla de sorter. Spretigt förstås, och det är positivt här. Men allt annat vore väl som att sätta uniform på vapenvägrare. Många verk känns pliktskyldiga. Jag tänker t ex på Christian Cavallins travade kassettband. Visst känns det juste att han också gillar Pink Fairies och spelade in Kjell Alinges radioprogram back in the days. Men ändå. Var är poängen med verket? Vad gör konsten med kasettraven?

Ett intressant möte mellan bild och musik är Martin Kanns omslag till Bob Hunds skivor. Han är en art director som vet att kund- och målgruppsanpassa. Och så bra hans omslag och merchandisedekorationer är. Kongenialt va ordet, sa Bull.
     Ett verk som biter sig fast är Astrid Göranssons video "Svara mig du". Ann-Louise Hansson sjunger sextiotalshiten "Jag hade en gång en båt". Nu, drygt trettio svensktoppslåtar senare, sjunger hon den igen à capella uppkrupen i en förstersmyg. Svara mig du, lyder den vädjande refrängen. Och textens existentiella klangbotten träder drabbande i förgrunden.
    Några få verk anknyter till synestesitanken, att översätta musik till konst i sinnessamverkan. Här finns verk av Mette Wide och Max Book som ger helt andra upplevelser än att bara se på bilder.

Till sist en undran. Utan att ifrågasätta curator Ola Åstrands subjektiva självtillräcklighet (han har tagit med sig själv både som konstnär och motiv i utställningen) undrar jag, och många med mig, varför Anders F Rönnblom inte finns med på utställningen. Han är ju både internationellt välrenommerad konstnär i en art som saknas här, och popsångare/kompositör extraordinarie. Men frånvaron är kanske den högsta formen av närvaro.
     Jag lämnar Borås Konstmuseum med en av F:ets låtar i huvudet: ”Det är inte rock'n roll längre”

Borås 2013-05-15 © Bo Borg

I utställningen deltar ett trettiotal konstnärer, bland andra Jockum Nordström, Olle Schmidt, Astrid Göransson, Linnea Sjögren och Mette Wide. Listan kunde göras minst lika lång på de artister som lika väl kunde eller hellre kunde ha varit med, som Anders F Rönnblom, Olle Ljungström, Tomas Edetun, Elin Källman och Sture Johannesson.


 


 

 

 


"White Woods" © Lisa Jeannin/Rolf Schuurmans


© Martin Kann


© Hampus Pettersson



"Drum set" © Richard Johansson

 

Borås Konstmuseum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com