www.omkonst.com:
Det enda som håller
Viktor Rosdahl, Lucas Rahn, Elin Behrens, "Det enda som håller", Göteborgs Konsthall, 1/3 - 21/4 2013

Text: Berit Jonsvik

skriv ut denna text
© Victor Rosdahl © Elin Behrens © Lucas Rahn

Med en rubrik lånad från en dikt av Bruno K. Öijer sammanförs tre målare på Göteborgs Konsthall, med den underförstådda betydelsen att måleri är det enda som håller. Det är tre målare, som var och en har utvecklat ett eget förhållningssätt till sitt måleri.

Lucas Rahn fyller ett helt rum med små finstämda målningar på rad, som pärlor i ett halsband. Rahn är skarpt iakttagande och samtidigt filosoferande i sina bilder. I en målning som exempelvis "Door to the river" öppnar han en dörr in i landskapet, enbart genom att låta en rektangulär yta i bilden, skifta färg – en öppning in till ett annat, men ändå samma landskap. Det är lätt att fascineras av det rika valörmåleriet, att på så liten yta få plats med en till synes oändlig mängd valörer. Illusionen att kliva in i en annan värld blir stark, trots det lilla formatet eller tack vare det? Blicken pendlar mellan den diminutiva skalan och det monumentala uttrycket i målningen.

Viktor Rosdahl deltog i Göteborgs Internationella Konstbiennal 2009. Då hängde hans stora, politiska, svartvita verk i Röda Stens “Katedral”. Rosdahls råa, kraftfulla målningar om civilisationen och miljöförstöringens framfart fann en rumslig motsvarighet i Röda Stens likaledes råa atmosfär. Här i Konsthallens stora rum blir bristen på en genomtänkt gestaltning av utställningen tydlig. En splittrad hängning gör inte helt rättvisa åt Viktor Rosdahls pulserande motivvärld.

Elin Behrens måleri är reducerade utsnitt av verkligheten. En lek, där Behrens går från måleri till foto och tillbaka till måleri igen. Hon är den minst “måleriska” av de tre. Men samtidigt den av de tre som har förmått att utnyttja rummet till sin fördel. Rum och verk vävs samman till en konceptuell helhet. Målningarna och fotografierna är placerade enbart på den ena väggen i det långsmala rummet. I den smala dörröppningen till det stora utställningsrummet hänger ett draperi – en målning. En trompe l'oeil, som lurar ögat och tillsammans med de övriga verken skapar en förtätad stämning.

Bruno K. Öijer avslutar sin dikt Det Enda Som Håller med orden: vi ändrar inget nu/vi låter det vara så här. Visdomsord som dessa tre målare tycks ha tagit till sitt hjärta.

Göteborg 2013-03-27 © Berit Jonsvik (text/foto)


 


 

 

 


© Viktor Rosdahl


© Lucas Rahn


© Elin Behrens

 


 

Göteborgs Konsthall | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com