Att ringa in sin sfär, sin konstnärliga domän, har alltid varit lika viktigt som problematiskt. Den plats man verkligen kan kalla "sin" har mycket lite med utseenden eller konstnärlig dialekt att göra. Det "personliga" i personligheten ligger mycket djupare än så.
      Viktor Rosdahl tillhör dem som man med rätta kan påstå har ett personligt uttryck, men det har egentligen inte med hans motivval att göra (även om man först kanske tror det). Ur myllret av vita streck, ur de spindelvävsliknande mönstren, träder visserligen märkliga bortanförvärldar fram. Men det är genom själva angreppssättet, i pensel- och pennföringen, han skapar sin egenartade zon, sin inmutade domän. Det är där han övertygar, det är där han fritt kan kasta sig mellan naturlyriska trädstudier och vindlande berg- och dalbanor.

Detta är Viktor Rosdahls tredje utställning på Christian Larsen Gallery, han har dessutom hunnit delta i ett antal presentationer över landet, och på Modernautställningen 2011 stod han för ett av de mer särpräglade bilduttrycken. Han har redan fått stor exponering. Den mångfacetterade tekniken – som lånar drag från graffiti, impressionism och teknisk ritning – ger honom friheten att skildra de mest väsensskilda känslolägen, vilket gör att även om presentationerna initialt kan påminna något om varandra är de värdemässigt och innehållsligt ändå djupt olika.

Stockholmsutställningen 2010 hade en tydligt subversiv underdogton. Den aktuella utställningen är delvis en förlängning med ett visst drag av dystopi. Men här finns också någonting annat, något framåtblickande och pärlemorskimrande. Som om Rosdahl kommit på sig själv med att njuta av sitt uttryck: av de tunna vita linjerna, av de undflyende modellandskapen. Men Rosdahl är inte någon banalromantiker; strävheten finns där hela tiden, även i de upplösta motljusskildringarna. Den tekniska råheten är just det salt han behöver för att behålla friheten att kunna ringa in sin sfär.

Stockholm 2013-08-28 © Leif Mattsson