www.omkonst.com:
Fysiska sammanstötningar i blått, rött, gult
Hanna Sjöstrand, "Bruises", Simon Möller, "Adaption", Galleri Thomas Wallner, Simris, 9/2 - 10/3 2013
Text: Martin Hägg

skriv ut denna text
"Bruises", 2012, olja på pannå, 169 x 122 cm styck © Hanna Sjöstrand

Den som i konsten ser en isolerad fröjd för ögat – befriad varje form av intellektuell inramning – kan obekymrat låta sig tjusas av till exempel ett urinbadande krucifix (Andres Serrano), av mössbeprydda fingertoppar (Nathalia Edenmont), av en kvinna iförd en klänning av köttstycken (Jana Sterbak). Fast en så absolut dualism fungerar mest som tankelek. Lika självklart som att känslan klibbar fast i förnuftet är konstverkets form oavvisligen förbunden med dess innehåll.

Så även hos Hanna Sjöstrand. I akt och mening att göra konst av blåmärken har hon bokstavligen låtit sina vänner puckla på henne. Resultatet har blivit undersköna oljemålningar av sammanstötningar – i skimrande blått, rött, gult…
    Bildernas både privata och självpinande upprinnelse kan lätt tolkas som en drift med romantikens fusionering av konsten och lidandet – som en narraktig bild av det gudabenådade geniets upphöjning av konvulsionen som kreativ katapult. En smäll på armen och vägen till den estetiserande smärtans himmelrike ligger öppen - som en ironisk glimt till ”det sublima” utan att själv vara ett uttryck för denna sublimitet.

Den konceptuella närheten till en livs levande (och avromantiserad) sjukhusmiljö är desto mer påtaglig. Patienten (konstnären) har fått resultatet av undersökningen (målningarna) uppnaglade på väggen inför läkarens (galleribesökarens) dissekerande närstudie. Ett synande av korten – med skönheten i behåll.


 


 

 

 

Sammanstrålningen av Hanna Sjöstrand och Simon Möller förefaller då kongenial. Även den senare verkar i en synbart medicinskt-klinisk sfär. Elva små monitorer projicerar ett vibrerande, hackigt och svajigt, förhållande mellan en svart och en vit yta.
     Den uppkomna linjens oroligt oregelbundna rörelse (till ett blippande ljud) erinrar om en ekg-kurva – om en människa under uppsikt.
     Men allt är filmad natur. Mötet mellan det svarta och det vita är ett möte mellan himmel och jord – i sin mest extremt nedbrutna form.
     På så sätt smyger sig sublimiteten in även hos Möller. Fast denna gång bakvägen, inte (som hos Sjöstrand), ur uppenbarelsens omedelbarhet utan ur bildens, projektionens, storslagna innehåll.

Simris 2013-02-13 © Martin Hägg

"Adaption" © Simon Möller

Galleri Thomas Wallner, Simris | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com