www.omkonst.com:
På andra sidan rutan
Bo Trankell, Värmlands Museum, Karlstad, 19/1 - 24/3 2013

Text: Ulf Holgersson

skriv ut denna text
"Magiker" © Bo Trankell

"Närke" © Bo Trankell

Någon gång i slutet av 80-talet såg jag en affisch på en vägg i Konstakademins lokaler som fick mig att haja till. En vas med blommor vid något som kanske var ett fönster. Målningen förmedlade en stämning av efemär vardaglighet som samtidigt hade något av evighet över sig. Vem var konstnären? Det visade sig vara Bo Trankell.
      Senare möten med Trankells bildvärld har alltid bekräftat denna upplevelse: att man genom en dubbelexponerande målerisk akt förflyttas genom bildens realistiska yta till en poetisk dimension där världen känns helare och sannare. Här fanns en konstnär vars verk kom att fungera nästan som ett moraliskt imperativ: du kan bli bättre, öppnare, känsligare, precisare. Kalla det gärna en sorts epifani

Men det är viktigt att påpeka att det rör sig om en realism utan profetiska anspråk. Landskapen, människorna och tingen känns aldrig påhittade, ljus och rymd är skildrade med exakthet och intimitet och den stilistiska variationen tycks vara obegränsad. Även om hans bilder oftast rör det som faktiskt finns omkring honom, några blommor, porträtt, interiörer eller landskap, så blir det aldrig idyller. Skönheten bryts av pålagt klotter eller utsätts för en nedbrytningsprocess som gör förgängelsen fysiskt kännbar. I ena fallet kan det se ut som en absurd serieteckning och i nästa som en avskrapad palettskiva med bonnardsk smälta som legat ute i snön hela vintern. Att Trankells realism inte är reproducerande utan i grunden poetisk, det är tydligt. Men hur kan detta låta sig göras?

På utställningen finns en teckning av ett ödehus, vacker och självklar, där han i en lyrisk förtätning gjort om taket till en gnistrande stjärnhimmel som verkar klippt ur en veckotidning eller gammal atlas. Att dessa två företeelser, huset som är tecknat i dagsljus och den nattliga stjärnhimlen, annars åtskilda med tusentals mil, så här förenas kan inte förklaras med att plåttaket skulle vara isbelagt och på det viset speglat himlavalvet. Effekten stegras också av materialvalet: i huset mjukt, suddigt, grått kol medan nebulosan är ett detaljerat foto, färgrikt och skarpt. Det som är nära förflyktigas, det avlägsna konkretiseras. Dagen blir natt, natten blir dag.
     Kanske är det heller inte en tillfällighet att så många bilder antyder ett fönster som ju är blickens vanliga passage mellan två rum, ett inre och ett yttre. Vad kan vara en naturligare metafor för den transcendens jag här trevar efter?

En målning av Trankell visar sällan upp en utåtriktad expressivitet, det är en flerskiktad konst som i samma penseldrag döljer och avslöjar. Han är istället något av en mumlare som man måste lägga örat intill för att uppfatta. Stillheten verkar vara ett krav för att den närmast mediala osmosen med landskapet och tingen ska kunna äga rum. Gör man detta blir belöningen rik. 

Karlstad 2013-01-30 © Ulf Holgersson

Utställningen är curerad av Jörgen Svensson. 


 


 

 

 


"Huka under stjärnhimmel" © Bo Trankell


Modellmålning © Bo Trankell

 

Värmlands Museum | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com