Det är politiskt, personligt utlämnande och väldisponerat. Camilla Akraka har byggt ”Colonial Rooms” (titeln på utställningen) i vilken hon prövar sin identitet, sitt ursprung och sin dubbla etnicitet, samtidigt som hon i underliggande fraser berör maktstrukturer och det kollektiva minnets ibland destruktiva tankefigurer.

Måleri, skulptur och mönster väver samman en historia som öppnar för ett postkolonialt resonemang om dominerande idétraditioner och föreställningar. I några självporträtt (från tidigare utställningen ”Pasaportes”) sätter Akraka stereotyper i rörelse. När hon intar rollen som Josefine Baker eller svart ”mistress” bryts visserligen kontinuiteten och objekt förvandlas till (agerande) subjekt, men bildens problematik är djupare än så i det här fallet. Omkastet synliggör en strukturell motsats samtidigt som den ligger kvar på det individuella planet.

"Sister" © Camilla Akraka

Akrakas dekorativa mönster – ibland i kombination med målningarna, ibland som solitära fonder eller tapeter – kan ses som enskilda verk men får en särskild betydelse i ”Colonial Rooms” då de repetetiva mönsterdelarna av djur i dynamiska rörelsepositioner ekar ut i rummet och fortplantas in i skulpturerna uppställda på specialbyggda podier: Tre panterhonor vandrande i cirkel (det kvinnliga) och en störtad tjur (uppenbarligen det manliga) skapar en dramatisk scen. Mönstren i sina fasta strukturer blir här i mötet med de tredimensionella djuren på ett underfundigt sätt en metafor, för just rörelse och förändring av – position och makt?

Om det å ena sidan handlar om kamp och positionering finns å andra sidan estetiken i mönsterkombinationerna som en motkraft, ett slags drömvärld att ta sin tillflykt till. För i Akrakas fauna av lamadjur och karplus; sjöhästar och maneter; svarta får, stiliserade hästar och giraffer – ryms inte bara leken utan också tankens fria möjlighet.

Linköping 2014-09-01 © Lotta Ekfeldt