Pippi Långstrump-Helene är tillbaka, den anarkistiskt undersökande, pappersknycklande och ifrågasättande – henne som vi känner från 1980- till 2000-talen. Eller skall man säga Cajsa Warg-Helene, för här "tages vad man haver".
     Inget material är för lågt eller för fult för att kunna brukas i den poetiska tumlingsprocessen: masonit, gammalt hushållspapper, bastsnören. Angreppet underifrån är välriktat och solar-plexus-siktande. Och för den som känner till förhistorien – fullt begripligt.

Helene Billgren har på ett knappt tiotal år intagit rollen som en av de främsta målarna på den svenska konstscenen. Hennes valörrika bildspråk fyllt av innehållsliga berg-och-dalbanor (hästflickor, ensamvandrare, glittrande naturromantik) överraskade nog många som vant sig vid den blyertsbrukande och återhållet konceptuella konstnären.
     Men de tjugo åren av tecknande fick så sin naturliga förlösning i färgfullkomlighet, i märkvärdiga målningar med småkluriga mini-rebusar dolda i drömska oändlighetslandskap.

"oma", 2014, assemblage, 53x88 cm © Helene Billgren

Så kom då den förutsägbara duktighetskrisen, den för alla målare välbekanta. Självrannsakan och ifrågasättande; man är drottning, domare och bödel. För en nyutexaminerad konstnär, en katastrof – för Helene Billgren, ett verkligt avstamp.
     Åter till källorna, till den kreativa leken – homo ludens (den lekande människan). Experiment och återbruk: papper, klister, bastsnören, feltryckta grafiska blad och "färgduttar" (Billgrens eget uttryck). Förkasta, acceptera, förändra. Bygga bild ur barndomens tankesfär: femböcker och hästflickor. Fenixfärder för de ratade och tidvis bortvalda materialen.

Utställningen spänner mellan två poler: den sofistikerat måleriska och den experimentellt uppsluppna – symbiotiskt inkapslade i varandra, med teckningen som överbryggare.
     I målningarna återkommer de Caspar David Friedrich-blickande förgrundsgestalerna som seendets alter egon. I assemblagen dansas bilden till med veckade kjolar. Kärleken till ädlingen coelinblått (tidigare gällde ultramarin) kontrasteras med fjärils- eller solfjädersformer i gul-grön-rosa.
     Lek och allvar, smuts och förfining, "fint" och "fult". Tillåtandet skänker bredd, ifrågasättandet djup. Bilder som slängkyssar eller hästbett, med signaturen "hjärta h".

Stockholm 2014-11-18 © Leif Mattsson