www.omkonst.com:
Tre megastjärnor på Moderna Museet
Det befräftande rummets betydelse

"Skulptur efter skulptur", Fritsch, Koons, Ray, Moderna Museet, Stockholm, 11/10 2014 - 18/1 2015
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Madonna", 1987/2009, polyester © Katharina Fritsch "Ballon Dog (Red)", 1994-2000, spegelpolerat rostfritt stål ©Jeff Koons
Moderna Museets stora höstsatsning "Skulptur efter skulptur" är ett imponerande megaprojekt, åtminstone vad det ekonomiska värdet beträffar. Tre av konstvärldens fixstjärnor – Jeff Koons, Katharina Fritsch och Charles Ray har förts samman till ett unikt möte. Det är på många sätt en intressant presentation, men om den konstnärliga oumbärligheten kan man nog tvista.

Det är slående hur stryktålig viss konst tycks vara; den verkar kunna exponeras närmast hur som helst med bibehållen auktoritet. Medan andra konstformer – exempelvis de som lånar drag av kitschen – är helt avhängiga det tidsliga och rumsliga sammanhanget.
     Placera Jeff Koons verk "Michael Jackson and Bubbles" i en undanskymd antikhandel bland 1800-talsfiguriner och den lär reduceras till en bland många sockersöta konversationsstycken. Här är det uppenbart att den vita kubens skyddande mantel skänker verket om inte hela så dock en betydande del av dess konstnärliga existensberättigande.

Moderna Museet presenterar med utställningen "Skulptur efter skulptur" en av de konstnärliga strömningar (eller sidospår) som följde på minimalismens ibland närmast ikonoklastiska bildspråk. Titeln implicerar en historiskt beskrivande ambition. Och det är kanske just som historik man skall se presentationen; här rör det sig företrädesvis om förfluten tid, om ett 1980-tal som i denna skepnad kan kännas mycket avlägset.
     Men man kan naturligtvis också förstå museichefernas entusiasm när de gått iland med den till synes omöjliga uppgiften att samla dessa tre megakonstnärer under Moderna Museets tak. Tyvärr framstår det dock för en utomstående mer som ren musei-meta, en internkunskap om hur svårt det är att visa konst av stort ekonomiskt värde idag.

"Michael Jackson and Bubbles", 1988, porslin © Jeff Koons

Namnet Jeff Koons ledsagas ju knappast av den dagsaktuella fräschörens doft. Till den tidigare aktiehandlaren – som axlade Andy Warhols fallna mantel och vidareutvecklade förtingligandet av konsten – finns få lovord att utdela. Personligen har jag aldrig träffat någon yrkesverksam konstnär som hyllar hans verk, snarare tvärtom. Och ser vi på de nya strömmar av feministiskt medvetna konstnärer är han snarare hatad eller åtminstone föraktad. Hans uppdykande på Moderna Museet under sådana kanoniserande former som här kan nog av somliga anses rimma ganska illa med museets uttalade genuspolitik.

Det är även svårt att uppamma någon bestående entusiasm över Charles Rays daterade neopop-verk. Det är en spretig konstnärlig estetik han står för – verken tippar än hit än dit. De som visas här har också ett tydligt stråk av andefattighet och tomhet – ett puerilt oreflekterande drag inför sin tid och sitt sammanhang. Åtminstone gäller det de mer översöta verken. Här skiljer sig Ray på ett avgörande sätt från pragmatikern Jeff Koons. Ja, Charles Rays verk tycks nästan ha ett amatörmässigt tilltal i jämförelse med den utstuderade kitschmästaren Koons.      

Men den som otvetydigt särskiljer sig och lyfter utställningen rent konstnärligt/stilistiskt är tyskfödda Katharina Fritsch. Naturligvis är även hennes verk oftast sprungna ur kitschens källor (men det var ju också en av få möjliga konstnärliga nödutgångar under 1980-talet – en hädisk provokation mot finkulturens anemi).
      Hennes bruk av kitschens estetik är dock mer intelligent och distanserat än medutställarnas, som jag ser det. Hon tycks till exempel inte låta sig förföras av kitschens pråliga utanpåverk, det ges hos henne inget egentligt bärande egenvärde. Snarare utnyttjar hon den avväpnande direkthet som ligger inkapslad i detta "folkliga" tilltal.
      Genom att bemåla sina tuppar, elefanter, madonnabilder och andra figurer med en "onyanserad" monokrom färg impregnerar Fritsch dem med konstnärlig hållbarhet bortom det insmickrande. Och just hållbarheten är en viktig faktor skall det visa sig.

"Ghost and Pool of Blood", 1998, polyester, plexiglas © Katharina Fritsch

När jag i London, för ett par dagar sedan (mellan Rembrandtutställning och Friezemässa), såg Fritschs gigantiska blå tupp på Trafalgar Square insåg jag hur betydelsefullt hennes stilistiska förfrämligande är. Den uppenbart animositetsskapande tuppen blev i mina ögon en nyckel till hennes deltagande på Moderna Museets aktuella utställning (där tuppen inte finns med).
     I ljuset av den momentana insikten framstår hennes "Ghost and Pool of Blood" plötsligt som fullständigt självklart – det verk som vid första mötet tycktes så apart. Som ett tyst vittne låter sig spöket speglas i blodpölen – en rannsakande anklagelse som mycket väl kan läsas som en dom över den ekonomiska fixeringen vilken ledsagar många andra verk på utställningen.

Till "Skulptur efter skulptur" har en matnyttig katalog producerats. Sådana publikationer brukar ofta fyllas av hyllningskörer och superlativer. Inte så denna gång. Här handlar det företrädesvis om upplysande och bitvis relativt kritiska essäer om de tre konstnärerna. Även utställningens curator, Jack Bankowsky, bidrar här med sin djupgående kunskap inom området.
      I katalogens avslutande text – en nedteckning av ett rundaborssamtal med fem "tänkare" (om den kommande utställningen på Moderna Museet) framstår däremot den statushävdande positioneringen så mycket tydligare – en intressant, men möjligen lätt alienerande läsning för den utomstående.

Som helhet fyller ändå både utställningen och katalogen sina funktioner. Texterna bidrar till förståelsen för tiden och de sammanhang som format de tre megastjärnorna Jeff Koons, Charles Ray och Katharina Fritsch. Och utställningen låter besökaren själv bedöma deras egentliga position i dagens konstklimat – och då menar jag naturligtvis den utanför institutionens skyddande murar.

Stockholm 2014-10-17 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Young Man" 2012, massivt rostfritt stål
© Charles Ray

 

 


"The New Beetle", 2006, målat stål
© Charles Ray

 

 


"Metallic Venus", 2010-12, spegelpolerat rostfritt stål © Jeff Koons

 

 


"Elephant", 1987, polyester, trä, färg
© Katarina Fritsch

 

 


"Cock", Trafalgar Square i London
(ej med på utställningen)
© Katharina Fritsch, Foto: Leif Mattsson

 

 


"Tractor", 2005, aluminium © Charles Ray


Moderna Museet, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com