www.omkonst.com:
Retrospektiv med Folke Hellström Lind
Att filosofera i bild

Folke Hellström Lind, Ebelingmuseet, Torshälla, 27/9 – 2/11 2014
Text: Kerro Holmberg

skriv ut denna text

"Bakom galler", 1956 © Folke Hellström Lind

"Piller" 1956 © Folke Hällström Lind

”Stegrande häst” inför ett par fågelägg är verkligen en helknasig målning. Troligen är det de vita vipornas smala vingar som skrämmer kusen, men äggen är väldigt framträdande.
    Är det svajigheten i Folke Hellström Linds konst som är orsaken till att han inte gjort avtryck i svensk målarkanon som en Åke Göransson, en Alf Lindberg eller en Vera Nilsson? Eller beror det på att han blott hade två separatutställningar, visserligen mycket hyllade? För inte är det väl för att han valde lilla Torshälla som boplats, eller att hans liv blev kort? Hällström Lind var vid sin död 1957 endast 43 år gammal.

Undrandet tilltar inför de verk som nu visas. Det finns en öppenhet i Folke Hellström Linds val av motiv som gör att hans målningar kan skifta avsevärt både till form och färghantering. Det är levande. Det är bra. Och det är inte bra. Konstskrivningen vill ha tydlighet, vill ha konsekvens. Tydlighet och konsekvens låg inte alls i Folke Hellström Linds intresse. Han var poet i färg och motivval. Också när han målar enkla blomstilleben, sina mediciner som i målningen ”Piller”, eller något oidentifierbart skräp, är han en sökare. Han letade och fann Gud i Italienska Assisi i form av fattigmunken Sankt Fransiskus verksam på 1400-talet, den som talade med fåglar och ägde inget.
    Frågorna kring Folke Hellström Linds relativa bortglömdhet väcks av det intryck som både utställning och en i dagarna utkommen bok ger, att Hellström Lind med all tydlighet var och är en verkligt intressant målare. Bristen på formtrohet som lätt daterar en konstnärs verk är inte adaptiv på honom. Brist på stil gör honom modern. Hans förmåga att filosofera i bild under själva den måleriska akten knyter honom an till nuet. Målandet var likt livet, fullt av undran, hugskott och påståenden.

Möjligen skulle vi idag definierat Folke Hellström Lind som queer. Kanske skulle han ha älskat det. Men det här var långt före tillåtande definitioner. Han levde spartanskt. När han sålt någon tavla, blev det till att fira. Han var en omtyckt sällskapsmänniska och han var homosexuell. Att diskutera konst, litteratur, existensen och politik var hans livsluft.
     Jag läser Hellström Linds dikter. Poesi skrev han hela livet, men publicerade sig inte. Diktningen är driven, både humoristisk och känslig. Här finns släktskap med både Nils Ferlin och Dan Andersson. Plötsligt snubblar min läsning över den där stegrande hästen med fågeläggen, nu i diktens form.

Efter vistelser i Paris, Italien, Schweiz och Köpenhamn tog han in på Stadskällaren i Torshälla. För gott. Bodde och målade på sitt lilla rum medan hotellets matsal blev det vardagsrum där han träffade folk, åt, drack och skrev dikt. En av servitriserna på hotellet konstaterade i en intervju: ”Hellström Lind var en mycket fin människa. Han trodde på Gud och han var törstig”.

Dominerar på utställningen gör porträtten. Anletenas levande ögon imponerar, ändå finner jag mig stirrande vid sidan av. På omgrunder. En helt brun hälft av bilden visar sig bestå av rött, grönt, blålila och till och med oblandat gult. Hur beskriva vad en sådan färgbehandling förmedlar? Det är något ordlöst – måleriets unika språk.
    Före sin tid är den märkliga ”Svart figur med gul hatt”. En gestalt tar sig fram på slak lina utmed vad som liknar en kraterkant. Eldslågan slår upp ur djupet och svarta, pastosa lavakluttar flyger. En stor gul kon följer figurens färd som en Staffan Stalledräng-strut eller är den månne ljuset från ovan, som gör balansakten möjlig? Verket kunde vara utfört på 70-talet av en Hans Viksten. Också denne poet och visionär.

Av den Fransiskus-svit om 16 verk som Folke Hellström Lind visade i Stockholm 1942 finns ingen med på utställningen. I boken reproduceras två verk och de väcker en enorm nyfikenhet. ”San Fransiskus bygger snögubbar” (#V) som reproduceras på sidan 66 är precis lika crossover som den låter. Ungefär som om en allvarligt troende Fruls Tilpo berättat med Karin Wikströms färgkänslighet.
     Saknas på utställningen gör även ”Fattigveterinär i Paris” från 1935-36 som finns på Eskilstunas konstmuseum. Ett mästerverk i gestaltad ömhet mellan djur och människa i en påver miljö. Man måste konstatera att den avgörande och fullödiga presentationen av Folke Hellström Linds insats återstår att göra.

Efter utställningsbesöket blir det en promenad ner till det före detta Stadshotellet och ån. I ett smutsigt fönster mot gatan står en uppspänd målarduk med ryggen utåt. En liten bokhylla med tunna diktsamlingar i gulnat snitt skymtar. Är det Folkes gamla rum? Men han gick ju sin väg till en annan sfär redan 1957. Tidsgapet pressas samman. ”Bra konst pågår jämt”, som en målarkollega sagt.

Torshälla 2014-10-03 © Kerro Holmberg


 


 

 

 


"Nya Getsemane" 1948
© Folke Hellström Lind

 

 

 


"Svart figur med gul hatt"
© Folke Hellström Lind

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

I samband med utställningen utges boken ”Folke Hellström Lind” med text av Per Hjertzell.


Ebelingmuseet, Torshälla | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com