www.omkonst.com:
Vem skall skilja smärtan från lögnen?
Bruno Knutman, "Allvarstider", Galleri Magnus Karlsson, Stockholm, 11/10 – 9/11 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text

"Jaktgudinna", 2013 © Bruno Knutman

"Barndomstid", 2014 © Bruno Knutman "Vargtimmen I", 2013 © Bruno Knutman

Det tycks strömma ett dovt, oroväckande muller ur Bruno Knutmans nya målningar – färgade av en dystopisk klarsynthet väl överensstämmande med dagens våldspräglade världsläge. Bombplanen och zeppelinarna avtecknar sig mot de grå himlarna likt apokalyptiska gamar i motljus. Slutscenen i Roy Anderssons film "Du levande" kommer i tankarna – samma hotfulla, mekaniska himlaskuggor, samma mardrömslika framtidsperspektiv. Så har Knutman också logiskt nog valt att kalla utställningen "Allvarstider".

Bruno Knutmans (f. 1930) dagsaktuella omvärldsanalys har sin bakgrund i mörka minnen från andra världskriget – av bokbål, bombplan och städer i brand. Som nioåring vid krigets utbrott är hågkomsten ändå högst levande. Men trots de förkrigsdaterade zeppelinarna handlar målningarna i lika hög grad om vår egen samtid, exempelvis i "Kvinna med huva" där en av Pussy Riot-medlemmarna avbildats just innan hon skall till att fängslas.

"Allvarstid", 2013 © Bruno Knutman

"Förbjuden zon III", 2012 © Bruno Knutman

Kollegan Dick Bengtsson brukar ofta nämnas i samband med Bruno Knutman, och med viss rätt. De ställde båda under sextiotalet ut på legendariska Galleri Karlsson i Stockholm, och deras emblematik kan bitvis tyckas snarlik. Men här finns också mycket som skiljer, både tematiskt och visuellt.
     Knutman har exempelvis ett sakligare och något mer kärvt och lakoniskt tilltal. Hans bildmässiga utsagor bärs av en nödvändighet, av en vilja att (milt) ruska om betraktarna, av att störa dem i deras troskyldiga sömn. Det ofta ornamentala symbolspråket är i högre grad fyllt av känsloladdad emfas än av dekorationsiver. Ändå finns här ett visuellt njutbart bildspråk, ofta med rent lustfyllda drag. I verket "Mörka utsikter", exempelvis, dansar de linjeprickade gestalterna lättsinnigt mot fonden av hotande luftskepp och bokbål.

Den återblickande förnimmelsen, med antytt nostalgiska drag, är utställningens signum och ledstjärna. Barndomsminnena bearbetas, omformas och återbrukas. Familjebildningens kollaps blandas med den glittrande julaftonens lackade presenter.
     Bruno Knutman gör inte anspråk på att frambringa någon upphöjd sanning om minnena, kriget och ångesten. Här finns en poetiskt distanserande ton, en lågmäldhet mitt i den antivåldsrelaterade tematiken. Knutman är i första hand den som ställer frågor, inte den som upprättar bokslut. Han gör här poetens frihet till sin. Och likt den förtidigt bortgångna författaren Mare Kandre skulle han retoriskt kunna fråga:
     "... om poeterna berövas sin rätt att med ord förvränga världen till att åter bli begriplig och sann, vilka skall då skilja smärtan från lögnen...? (Mare Kandre, "Deliria", 1992)

Stockholm 2014-10-28 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Inferno", 2014 © Bruno Knutman


"Kvinna med huva", 2013 © Bruno Knutman


"Mörka utsikter", 2012 © Bruno Knutman

 


Galleri Magnus Karlsson, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com