Utställningen är producerad av Sørlandets Kunstmuseum i Kristiansand, Norge och ger ett smakprov på det som kallas den tredje vågens feminism från de senaste tjugo åren. Feminism per definition är en politisk hållning och på den vägen är konstnärlig gestaltning ett effektivt verktyg. Fältet för vad som är konst i detta sammanhang är brett, utställningen inbegriper dokumentation av såväl aktivism som litteraturforskning. Den estetiska hållningen är långt ifrån alla gånger prioritet ett och det är givet att budskapet då och då överröstar gestaltningen. Och att den visuella behållningen skiftar.

Icke desto mindre är utställningen mycket angelägen och viktig. Ett trettiotal konstnärer från Sverige, Norge och Danmark deltar. Ambitionen är högt ställd, jag fick gå dit ett par gånger samt läsa den tjocka publikationen som medföljer.
    Till skillnad från den senaste stora manifestationen "Konstfeminism" som 2006 visade svensk feministisk konst från 1970-talet och framåt är den teoretiska hållningen och den emellanåt distanserade behandlingen av ämnet påfallande. Nu finns flera fokusområden och denna gång är även etnicitets- och miljöfrågor närvarande. Jämställdhetskampen, könsstereotypiska förväntningar och historieskrivning är lika aktuella idag som för tjugo år sedan.

Den jojkande mannen i Lisa Vipolas video sjunger om Veagalváldin som betyder våldtäkt. I detta verk, liksom i flera andra, är innebörden glidande men den traditionella kopplingen mellan natur och kvinna består. Annika von Hausswolffs numera ikoniska fotografi "Tillbaka till naturen" är verkets granne. Sammanställningen av naken kvinnokropp i nordisk tallskog har behållit sin surrealistiskt chockerande verkan.
Installationen med kvinnliga underkläder, smink, spetsar och en video av Dorte Jelstrup gestaltar ett sätt att i sociala och kommersiella sammanhang och inför en blick full av begär skapa kvinna och kvinnlighet. Flera kortfilmer trotsar med humor och schwung sådana kvinnobilder, som Lisa Strömbecks "Lady in Red" eller Jenny Grönvalls "High jump".

"Woman of the World", 2008, c-print © Ane Lan (alias Eivind Reierstad)

Vibeke Tandberg och Ane Lan (alias Eivind Reierstad) riktar sitt intresse mot att vara vit kvinna och iklär sig rollen av ”den andra”, det främmande. Den senare prövar identiteter där hudfärg och etnicitet ger huvudbry. Den förra manipulerar fotografier där en vit kvinna (konstnären själv) uppträder som hjälparbetare. Förhärligandet är inte att ta miste på. Man kan invända att det är fortfarande ett smärtsamt faktum att på många håll i Afrika finns oändliga behov av hjälp, både materiellt och kunskapsmässigt. Har man på ort och ställe sett den fattigdom och utsatthet människor lever under blir det svårt att ta till sig det invecklade teoretiska budskap som Tandbergs bilder rymmer.
     Jag stannar upp inför Leif Holmstrands "Anadyomene", med undertiteln Venus stiger upp ur havet. Det vi ser är en oformlig figur insnärjd i nätrester, trasiga linor och skräp av alla slag. Vi vet i dag att det tar femhundra år för en plastpåse att brytas ner och att stora mängder plastskräp snurrar runt i Atlanten och i Stilla havet. Sjöfåglar och havsdjur skadas och dör. Är det dags att skriva om historien? Venus har ingen chans att vara vacker när hon stiger upp ur böljorna.   
En som skärskådar historieskrivning är Åsa Elzén som går i närkamp med ett verk av Mary Wollstonecraft, feministisk teoretiker och författare och mor till Mary (Wollstonecraft) Shelley, känd för sin roman "Frankenstein". Elzéns ambitiösa verk i tre delar belyser mottagandet av ett av Wollstonecrafts verk, skrivet som brev till en älskare under en resa i Skandinavien. Elzén undersöker även historieskrivningen hos författaren sedan 1700-talets slut som fokuserar mer på att hon är kvinna med ofta stormiga kärleksrelationer för att sedan förbigå hennes klarsynta samhällsiakttagelser.

Det personliga är politiskt, var parollen för 1970-talets kvinnorörelse. I dag handlar det mer om att synliggöra strukturella konstruktioner i politik och samhällen som verkar förtryckande mot såväl kvinnor, män, etniciteter, minoriteter som naturen, miljön. När politiken på detta sätt blir personlig är utmaningen att få en förändring till stånd än större. Utställningen är komplex och kräver tid för att få ihop trådarna och hitta guldkornen. Den hade varit värd ett genomarbetat seminarium och pedagogiskt program.

Västerås 2014-03-19 © Kristina Maria Mezei