www.omkonst.com:
Lerin spelar på alla våra känslor
Lars Lerin, "Arkiv", Lars Bohman Gallery, Stockholm, 2/10 - 2/11 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
Utställningsvy från rummet med "Arkiv", 2010-2014

Om man enbart följt Lars Lerins konst via nedskalade reproduktioner i den rika floden av självproducerade konstböcker är det lätt att missta sig på tekniken. För här är det sannerligen inte frågan om något småpetigt måleri med 00:ans mårdhårspensel. De svepande färgstråken visar sig på nära håll vara både grova och skenbart inexakta; det är på avstånd de faller på plats, öppnande för en akvarellistisk mosaik av sällan skådat slag.

Det är i första hand den nya sviten "Arkiv" som överraskar och som till och med får en skeptisk målarräv att sänka sina gard. Den cirka tjugo meter långa serien av valörrika bokryggar och solblekta pärmar dominerar det stora – och presentationstekniskt knappast lätthanterliga – rummet på Lars Bohman Gallery. Bilderna har en snarast magnetisk påverkan på åskådarna; spelet mellan superrealism (på avstånd) och upplösta färgfält (på nära håll) lockar till ständig positionsförflyttning. Många "Åh!" och "Ah!" hördes bland de flertaliga besökarna när jag var där.
      Men naturligtvis finns i "Arkiv" betydligt fler bottnar än den rent målartekniska. Associationerna går knappast till privatbibliotek, snarare då till sinister byråkrati och upprättande av personakter över alla dem som söker alternativ bortanför ett hårdkontrollerat normsystem. Men det är inte troligt att exempelvis Stasiarkiven hade den visuella skönhet som Lerin berikat sina bokryggar med; här finns en sinnlig och kärleksfull lustkänsla kopplad till var urblekt pärm.

Utställningsvy från rummet med "Arkiv", 2010-2014

Fenomenet Lars Lerin – för så måste man nog beskriva det – har delvis sin förklaring i ett okonstlat tilltal och en stark folklig förankring. Sällan ser man ett galleri så fyllt av nyfikna besökare en vardag i Stockholm, och dessutom av en publik som (förmodligen) annars bara undantagsvis går på konstutställningar.
     Populariteten påminner om den som Peter Dahl och Philip von Schantz åtnjöt på 1980-talet. Och förmodligen har företeelsen en likartad förklaring; det handlar om en relativt okomplicerad och lättillgänglig bildvärld utan alltför tyngande teoretisk överbyggnad. Att bilderna dessutom vittnar om målarteknisk ekvilibrism och betingar höga priser har naturligtvis också en viss betydelse.

Så man kan med all rätt påstå att Lars Lerin lyckats med det som få konstnärer klarat av: han har skaffat sig en mycket stor och entusiastisk publik som inte nödvändigtvis tillhör kulturetablissemanget. Någon målarnas målare är han knappast, åtminstone inte för den äldre konstnärsgenerationen. Men det verkar inte bekymra honom nämnvärt, han har ju det som alla konstnärer i så hög grad traktar efter: en publik.
     Om det sen beror på att han går denna publik till mötes visuellt genom en igenkännbar folklig estetik (med vissa kitschinslag) är svårt att säga. Det handlar förmodligen om en intrikat samspel, en kombination av flertalet orsaker – både tekniska och innehållsliga. Och kanske spelar här avsaknaden av pretto-koncept samt öppenheten inför det känslosamma en betydande roll. Så hatten av för en artist som så oblygt spelar på alla våra känslor, inte bara de strikt konstnormativa.

Stockholm 2014-10-07 © Leif Mattsson


 


 

 

 


"Museum", 2013 © Lars Lerin


Arkiv (detalj) © Lars Lerin


"Kranier", 2012 © Lars Lerin


"Fåglar" (detalj), 2011 © Lars Lerin


"Neverland", 2013 © Lars Lerin


Lars Bohman Gallery, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com