www.omkonst.com:
Vårt behov av tröst
Berit Lindfeldt, "Tillvarons kant", Liljevalchs konsthall, Stockholm, 26/4 - 6/6 2014
Text: Leif Mattsson

skriv ut denna text
"Är du prins i någon saga?", 2005, brons, h 200 cm © Berit Lindfeldt Utställningsvy

Det finns något av inåtvänd förtröstan i Berit Lindfeldts skulpturala verk, en tystnad fylld av hopp och livslängtan. Men också av sorg, ifrågasättande, självrannsakan – och av memento mori. Vissa verk sluter sig kring sitt eget bröst – naket blottat för vem som helst att beskåda och begråta. Bröstkorgen som ett livets signum men också lidandets. Verken "Min riddare andas", "Bröstbygge" och "Sårad riddare" bärs alla av minnet av den bortgångne sonen (1984). Reminiscenserna återkommer även i senare objekt, som den majestätiska betongskulpturen "Stol" 1994, där bröstkorgens form och tecken liksom i förtvivlan klöst sig fram ur betongen.

Den retrospektiva utställningen på Liljevalchs är omfattande, rik och generös – så till den grad att man gör klokt i att som besökare hämta andan någon gång då och då. Rummen har ingen tvingande kronologi, snarare är de rytmiserade och självbärande vart och ett för sig. Utställningstekniskt är det klokt men också krävande. Någon paus ges inte i egentlig mening; varje sal fordrar total koncentration, vilket naturligtvis bör vittna om de ansvarigas förtroende för besökarnas inlevelse- och analysförmåga.

I den rika mångfalden kan var och en finna sin stjärna att bländas av, sin gestalt att stilla förundras över. För Berit Lindfeldts bildvärld är både rik och allvarsam, stram och lekfull. Från den meditativt slutna ansiktsformen i "Är du prins i någon saga?" till de närmast nihilistiska assemblagen bestående av skräp och "strandfynd" är spännvidden stor. Men ändå upplevs den divergerande ikonografin inte störande och splittrad, förmodligen hjälpt av presentationens uppdelning i flertalet salar.

"Kyrralit me flöskum" 1996, blandteknik, h 15 cm © Berit Lindfeldt

Referenserna är många, de västerländskt modernistiska och postmodernistiska spåren är omisskännliga. Här anas exempelvis den dynamiska innovatören Eva Hesse i kulisserna, och i trämontagen (av stolar och bord) finns en klar parallellitet med Ai Weiweis mostsvarande verk.
     Men kopplingarna till och influenserna från arkaisk skulptur är också påtagliga, speciellt i de höggradigt koncentrerade betongskulpturerna. De framstår i mångt och mycket som utställningens kärna, som den urkälla av form och sinnebilder som är Lindfeldts alldeles egen.

Här finns också mycken experimentlusta av teknisk karaktär, mycket testande av materialens inneboende dynamik. Gummi, stål, trä, plåt, gips och betong bär ju alla ett slags materialspecifika uttryckskapslar fyllda av historiens reflexer.
      Detsamma gäller naturligtvis de konsumtionens restprodukter som Lindfeldt återbrukar i sina assemblage. Där uppstår ett bildmässigt fnitter, och ibland även gapflabb, då materialens låga alldaglighet krockar med det högstämda i presentationsformen.

I assemblagen kan man ana Lindfeldts fascination (och möjligen också tvekan) inför den förrädiska Kung Midas-rollen – att allt man finner och rör vid blir till guld (konst). Men här, i den mest experimentella lekfullheten, blottas också utställningens få gestaltningsmässiga svagheter. Det är här som Lindfeldts verk ansluter tydligast till en internationell mittfåra, till sådant man finner på gallerier i Paris, Berlin, New York och på konstbiennalerna.
     Betydligt mer personliga, mer som bärare av en unik människas mentala egendom, framstår de strama verken i betong och järn. Där finns avsändaren och jaget, där finns tilltalet och språket.
     Där finns också trösten. Vårt behov av den är oändligt – som en törst vi aldrig kan stilla, som en längtan vi bär som en nyfödd fågelunge.

Stockholm 2014-05-07 © Leif Mattsson

Ett innerligt posthumt tack till Stig Dagerman för lånet av rubrik.


 


 

 

 


"Stol" 1994, betong © Berit Lindfeldt


"Min riddare andas" 1985, järn
© Berit Lindfeldt


"Markkatedral" 1993, betong, h 62 cm
© Berit Lindfeldt


"Krona" 2011, gips, tänder, 18x13 cm
© Berit Lindfeldt


"Följe" 2013, trä, järn © Berit Lindfeldt


"Vagga" 1985, mässing © Berit Lindfeldt


Liljevalchs konsthall, Stockholm | Omkonsts startsida

 
Dela artikeln via Facebook: Omkonst Facebook>>
Vill du kommentera artikeln maila till redaktion@omkonst.com